Jag gör verkligen INGENTING.
Dagarna kommer och går som i en dimma, med små variationer. Vila kallas det, för en del.
Huset är mitt nav. Trädgården min himmel. Båten min resa. Skrivandet del av min näring.

Vädret: Blåsten. Solen. Regnet. Molnen.
Plikten: Disken. Tvätten. Maten. Städningen. Medicinen. Träningen.
Tiden: Morgonen. Dagen. Kvällen. Natten.
Slitet. Svetten. Förvaltandet.
Där sker det som ger en enkel variation.

Resor utanför mitt nav, som sker till periferin, är ett måste ibland, så sällan som möjligt.
Bara för att skaffa mat och delar till mitt drivhus.

Radion, tv:n, datorn, telefonen står för rösterna utifrån.
Familjen. Vännerna. Nyheterna. Dramat. Musiken.

Kärleken finns inom mig, som en oförlöst skatt. Som blommorna i min trädgård.
Som en glädje. Den kan porla som en liten bäck av lycka, av tacksamhet.
Den bara är, när den är.

Sorgen bor i mitt hjärta, som ja, vaddå?
En dov svartinblandning i färgerna, som inte är någon ljus pastell. Ett lidande, en smärta, som kommer och går. Kommer och går, som livets upp- och nedgångar, som dag till natt. Från svart till vitt. Som bara är och får finnas. Som vågorna på vattnet.

Här finns plats för det Oväntade.

Här finns plats för Skuggorna.

Här finns plats för Tårarna.

Här finns plats för Skratten.

Här finns inte plats för Döden. Nu är den kvoten fulltecknad för i år. Jag saknar och sörjer alla min vänner som gått före till Evigheten. Att det ska göra så ont. Jag förstår det inte. Först måste det göra ont innan jag kan glädjas igen över det vi upplevt tillsammans, pratat om och haft roligt med.
En nära vän, från förr i tiden, sa en gång att livet inte lovar en någonting.

En annan god vän, från nu, gav mig dessa ord, som sitter på hans och hennes kylskåp.
Nu sitter de hos mig med.
Inte så konstnärligt utfört, men orden, innehållet är det viktiga.