Å… hur kan jag vara så trött efter bara en dags arbete? Håller jag på att bli sjuk? Jag nästan gråter av utmattning. Visst, dagen var lång. Visst, jag var inte helt på mitt bästa humör. Visst, jag sa till om sånt jag kände irritation över. Jag tog mina känslor på allvar, utan att stoppa undan dem, som jag ibland kan göra. Skönt att ha bra arbetskamrater då, som lyssnar på mig utan att gå i försvar eller helst inte vill lyssna alls.
Jag tycker om dialogen. Att jag får säga hur jag känner mig. Att bli lyssnad på. Att den andra är villig att prata och vilja komma till en lösning, som är bra för oss bägge. Att vi pratar färdigt. Då blir jag tryggare och slipper samla på mig onödigt skräp, som jag gjort förr.
Det handlar inte om att ha rätt. Inte om att få min vilja igenom. Inte att hålla på någon prestige heller. Men att lyssna på min kropp och signalerna jag får och ta dem på allvar. Nästa gång är det kanske någon som behöver reda ut något med mig. Hoppas att jag kan vara lika klok då.
Så åkte jag in till stan för att gå på ett informationsmöte inför att söka till GestaltAkademins terapeututbildning. Pengar och behov av praktik är två stora stötestenar. Jag inser att jag inte kan ha bråttom med att gå utbildningen. Jag kan bara gå ett år i taget ändå. Jag behöver hinna med mig själv på vägen. Jag vill hellre vara grundlig och långsam, än snabb och ytlig. Och jag måste följa min egen inre röst, inte göra som andra gör. Pengar får inte styra. Grundligt och i min egen takt ska jag gå igenom argumenten för och emot. Jag önskar jag vore rik. Då hade allt varit enklare. Och jag ska bli gestaltterapeut ändå!