Så är det annandag jul. Och jag längtar efter en annan dag. En, då jag är fri att göra vad jag vill och när jag vill. Och jag skulle vara helt frisk och kry och kunna göra allt jag ville. Hade slutat medicinera och håret skulle bli tjockare igen, en flärdfull önskning, jag vet. Och jag hade nått min målvikt och magen skulle vara plattare igen. Oj, när jag önskar kan jag väl lika gärna ta i, eller hur! Skulle jag vilja vara trettiofem igen med? Nej, där går gränsen. Sextiofyra är det jag är. Jag behöver anpassa mitt liv efter åldern bara. Jag har inte tid att börja om med vissa saker, som tar tid och energi.

Snart når jag gränsen till mitt sista år som anställd. Slutar i juni 2021. Säger upp mig, efter 47 år som lönearbetare. Efter 44 år i skolan är det dags att tänka bara på mig. Jag känner glädjen spritta redan nu. Och lite något annat. Något, som undrar om det verkligen är dags. Har jag verkligen gjort allt jag kunnat för barnen i skolan? Jaaaaaa. Jag är klar, även om plikten undrar.

Jag började på Farsta sjukhus när jag var sjutton år, efter jag slutade på gymnasiet. Det var ett lärorikt år. Jag var gift med. Sen till Åhléns centrallager. Och sen halkade jag in som musiklärarvikarie i skolan och resten är historia. Fil kand i specialpedagogik, talpedagog, specialpedagog, lågstadielärare, lekarbetspedagog. Men allt går inte att förena i ett jobb. Har jobbat mest som speciallärare. Jag har fått sprida ut lärdomarna och arbeta i perioder med det hela. Synd att jag inte kunde forskat något, det hade jag velat. Om barns skrivande och förmåga att forma bokstäver. Önskar jag skrivit klart boken om hur man lär barn skriva vackert. Den har jag inte gjort klart. Önskar jag kunde ha lärt ut det till andra mer. Men nu är det slut på skolarbetet. Så är det bara. Mina sista år blev inte som jag velat, för jag blev sjuk och fick cancer. Det var oväntat. Men så är det ju med sjukdomar. Inte väntar man på dem. Jag blev en av de nionde. Och en av tre.

Och nu är det mindre än ett halvår kvar till pensionen. Jag hör inte till de som jobbar längre än till sextiofem. Men mindre. Att hålla ut ett år till, till nästa jul är ohållbart. Kroppen säger nej. Mitt huvud protesterar. Varenda cell säger: ta vara på tiden du har kvar nu. Hur länge den nu blir. En del av mig säger: ÖVERLEV den här tiden som är kvar. Överlev coronan.

Och vad vill jag då göra? Jag har mina drömmar, även om en nybliven dröm redan spruckit. Jag har åren emot mig för att få köpa hus i Danmark. Men jag behöver kanske inte ge upp den helt. Kommer ändå resa dit och bo mer där i framtiden, som jag redan tänkt. Men jag hade verkligen velat äga det här huset. Det växte in i mig. Besvikelsen var stor.

Jag kommer släktforska vidare, både i Sverige, Tyskland och USA. Tänk om jag hittar dna-spår i Danmark? Det skulle vara toppen. En del av mig är ju dansk… även utan dna.
Kommer jag spela in de sju sångerna som är klara att sjungas in? Hoppas det.
Jag kommer kunna stanna kvar så länge jag vill där jag är. Inte behöva resa hem till skolan, där terminerna styr var jag är. Det blir nog den största av alla friheter jag har framför mig att njuta av. Att jag följer min egen agenda, min egen kalender, min egen vilja. Stannar kvar i skogen, i trädgården, på älven, så länge det ger mening.

Nu har jag mitt sista jullov. Sen blir det min sista termin. Mitt sista sportlov. Sista påsklov. Mina sista elever. Allt med det sista. Det är märkligt.
Så att gå över nyårsgränsen är också ett steg på nedräkningsgränsen. Det blir tydligare, skarpare, den tid som är kvar i skolan.
Jag kommer fortsätta att arbeta, som gestaltterapeut, med trädgård, med hus, med det som pockar på. Men det blir jag som bestämmer med Vad. Hur. När. Jag blir min egen chef.
Å, som jag längtar!