Nu är det dags för balkongrenovering. Äntligen. Två-tre år senare än planerat.
Och kanske är det redan försenat denna gång med, för det är minusgrader ute och kanske kan man inte arbeta säkert då med att ta bort balkongerna. Klart det måste vara säkert!

Nu är i alla fall balkongen tom, sånär som på en blomkruka som ska få en vinterplats idag någon annanstans i kyla. Den skulle få en chock om jag tog in den i värmen direkt.
Fem mattor ska tvättas, en kvar, sen till ett förråd. Tvåsitssoffan, en fåtölj och ett bord är i vardagsrummet. Ett litet bord ska stå framför balkongdörren. Stenar, snäckor, krukor har ännu inte funnit sina platser. Det kommer. Kanske under en säng eller soffa.
Jag har ännu inte slängt något. ”Kan vara bra att ha”… tänker jag.

Den smala, sunkiga, utdömda balkongen ska ersättas med en bredare, ny och fräsch inglasad balkong, där jag faktiskt med enkla handgrepp kan putsa glasen. Det kunde jag inte med den som är nu. Två gånger på tre år har jag, med risk för att falla ner, nödtorftigt torkat av glasen bäst jag kunde. Ständigt en dimma i Lützen-känsla där. Slut med det sen! Härligt!

Huset är byggt 1964. Vad mer kan behöva bytas ut? Fönster? Å, låt mig slippa det! De härligt stora fönstren här, ska inte bytas till små, fula plastfönster, som där jag bodde tidigare. Nu kan jag sitta och titta ut i naturen och njuta både ljuset, naturen och skymningen.
Äntligen efter tre år här, kan jag se vad bra jag har det här. Det tog sin tid.
Och på tal om tid, om fyra månader och tio dagar går jag ut i livet som en fri pensionär. Och jag är med i fas 2-vaccineringen, när den nu sätter igång. Jag håller mig undan från andra så gott jag kan. Jag ska också få behandling för ännu en biverkning av medicin. Och det är jag tacksam för att det blev upptäckt att jag behöver. Det tog sin tid att hitta. Hoppas jag slipper biverkningar av nästa behandling. Konstigt att det är så mycket som kan gå fel. Livet kan gå fel. Allt kan gå fel.

Något som helt överraskande blev rätt var en vetskap att mina samedockor faktiskt blev givna till mig under mitt första levnadsår. Det hade jag ingen aning om. Pappa gav bort dem till min skola, när jag var 10 år. Jag fick tillbaka dem när jag var 23. Fast då saknades kvinnans hätta och sjalnål. Och så fick jag en skriftlig information igår att jag fått dem från min farmor. De ÄR faktiskt mina. Skurna av en gammal tant i Kiruna under 1940-talet. Köpta på en auktion av farmor och farfar. Givna till mig 1957. Fantastiskt roligt att få veta det NU! Önskar jag kunde tacka min farmor ordentligt i efterskott. Hon kanske ser mig nu. Hoppas det. Jag får fortsätta att vara väktare av dockorna. Förvaltare. Bra det!