Det är lördag idag. Jag kan ligga kvar i sängen så länge jag vill. Skuttar upp så fort jag hör arbetshissen låta utanför sovrumsfönstret. Vill inte ligga där och titta på de som arbetar med balkongbytet, också en lördag. Det är dyrt att ha alla maskiner stående en hel helg. Bättre att jobba då. De borrar infästningar till de nya balkonggolven just nu.

Så har över halva april gått och jag har prick två månader kvar i skolan.
Konstigt som sjutton! Jag kommer sakna barnen.
Idag är en tid för eftertanke. Fem år har gått sedan 16 april 2016. Jag räknar härifrån nu i alla fall. Det är tid för ett slags bokslut kanske för de fem senaste åren, innan jag tar ett nytt femårsskutt och gör en femårsplan. Fast det blir som det blir. Livet följer inga planer.
Det bara är. Life is a be’er. I am a do’er.
Det har varit fem år med mycket sorg, väntan och längtan. Ja, mycket vatten har runnit under broarna. Tiden har verkligen inte stått stilla. Dessutom har vänner gått vidare från livet till döden. Känns extra sorgligt att tänka på dem nu.

Då var jag 59 år. Kände mig så ensam. Visste inte hur jag skulle se framåt, utan någon nära kärleksrelation. Jag visste inte var jag ville bo och arbeta. Jag började väl ungefär då att se framåt istället. Började planera för min 60-årsdag framför allt. Reste till Berlin med mina barn det året. Reste till Rom med kyrkokören. Reste till Marocko med en god vän. Gick en baskurs i familjekonstellationer i Göteborg med. Och sen hade jag ett fantastiskt 60-årskalas. Det enda som skorrade illa var att inte få officiell uppvaktning på jobbet det året. Väldigt märkligt var det faktiskt. Allt är inte glömt och förlåtet där, märker jag…
Så är det ju emellanåt, att sår kan finnas från livets upp- och ned-turer.

Nå, det blev kanske lite mycket av roliga saker det året. Sen bytte jag till min sista skola, mitt sista jobb och flyttade till en annan lägenhet. Då blev jag sjuk. Helt oplanerat. Här har livet cirklat runt sen dess med olika utredningar och diagnoser. Har fått börja träna mer planerat, viktigt med kroppen, att ta hand om mig bättre och gunga mer.
(Tavlan av Lars Berg)

Jag började släktforska. Hittade sysslingar i USA och släkt i Tyskland. Reste både till USA och Tyskland. Tog upp att spela in mina sånger igen och har tappat den tråden, igen.
Huset i norr finns kvar. Jag lever. Jag bor i en lägenhet nära barnbarn, natur, vatten och solnedgångar. Ensam känner jag mig fortfarande. Det är ok. Bara att vara i det. Och livet går vidare på andra sätt. LGV.

Framtiden? Jag bor där jag bor. Håller tummarna för att jag håller mig coronafri och att alla coronadrabbade fort blir friska igen. Jag är i väntan på att få vaccinet nu. Ska boka tid på måndag på min vårdcentral. Och hoppas jag håller mig frisk så jag får det.
Kommer sluta arbeta i skolan till sommaren. Till hösten stannar jag där jag vill och reser när jag vill. Varje dag kommer heta fridag. Får sortera ut bland mina saker, utan stress och press. Lugn och ro vill jag ha. Och en lagom dos spänning. Plus Danmark. Natur. Trädgård. Musik. Släktforskning. Fina familjen. Goda vänner. Snälla grannar.
Och här är mina nya skor, som blir mina nya följeslagare på vägarna framöver.

I mina tankar finns den ständiga versen från gammal buddhistisk visdom:

”Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.”

Ta hand om dig. Ta hand om mig.
Ta hand om varandra. Håll ut.