projekt 1 – husfasaden målad
Nä, jag kan inte förstå hur tre sommarprojekt plötsligt blir fem – sju – nej, nio! Jag blir påmind om när jag var i Danmark ett par dagar hos min dåvarande gode vän för länge sen, då hade jag märkligt nog startat flera projekt som skulle avslutas innan jag åkte hem. Med bara tre-fyra dagar där, så var jag igång. Lättstartad! Nå, det händer inte alltid. Ibland tar det tjugo år. Som med husfasaden som blev kvar. Och som nu är klar. Tänk! Underbart! Så skönt! Huset stiger fram som den pärla det är.
Hus är ett särskilt kapitel. Trädgård med. Där startar projekten oftast med målning och skötsel.

projekt 3 – en till rad på nya altanen från förra året
Jag har faktiskt läst färdigt en bok i hammocken i sommar. Pilgrimmen av Paulo Coelho.
To be. Jag skulle också vilja vara en pilgrim, jag behöver inte gå i Spanien dock, det räcker med… Danmark. Kanske är det något att göra eller vara till hösten?

Det är något med varandet som jag inte förstår. Hur kan man bara vara? Utan tankar – de får blåsa förbi. Utan rörelse? Utan att göra något? Jag kan meditera. Det är ok. Men att VARA? Vara medveten? Andas!
Istället är jag igång och gör saker, skapar, tänker, skriver, målar, gräver. Mycket grävande är det. Både i marken och i släktforskningen. Lätt att fastna där. Senast hittade jag båten S/S Stockholm, som pappas kusin utvandrade med till USA 1925, 11 månader gammal. Och hennes pappa kom visst från Ådalen, Frånö. Märkligt att cirklar möts så där.

Publicerad här med tillstånd från Mats Pilhem.
Bilden kommer från den fina hemsidan Kommandobryggan med bl a ångbåtsvykort och tonvis av information om båtarna.

Ungefär lika konstigt som att Fritz och Laura Perls första barn föddes i Berlin samma år som min mamma där 1931. Kanske gick de förbi varandra på någon trottoar, sa hej och tittade på varandras bebisar.

projekt 8 – slipa och måla bänken med utegrund
Cirklar som möts. Och sluts. Starta projekt. Och avsluta projekt. Energicirklar.
Jag har blivit bättre på att avsluta mina projekt. Det kan ta tid. Jag har ingen annan som kan avsluta dem för mig heller, som jag hade förr. Jag har blivit tvungen, nödd, att vara en doer kanske. Annars skulle ingenting hända med det som är runtomkring mig. Att bara önska att det var annorlunda, räcker inte. Kanske är det så med platser och relationer också.
Jag måste kunna klippa av om jag sitter fast. Vill jag? Jag är nog inte mogen att släppa taget än bara. Jag var. Jag är. Och i min framtid? Nyfiken hoppas jag.

projekt 2 – måla framsidan på förrådet
”Den som inte arbetar, ska inte heller äta.” sa möjligtvis Mao och min första man sa det ofta. Kanske har jag fått plikten i mig där, som ett introjekt. Kanske.
Den som arbetar, behöver inte heller överäta, säger jag. Jobbigt att gå upp i vikt igen.

Jag ger mig ut på näckrosspaning sen. Det är verkligen att vara.