I Svd läser jag en intervju med Suzanne Brà¸gger av Karin Thunberg. Jag gillar att läsa OM SB eller se henne på tv, hellre än att läsa hennes böcker. Jag har nog bara en eller två böcker av henne här i bokhyllan. Hon gör som hon vill med sitt liv och så trillar tårarna då och då har jag sett. Idag pratar hon om livet i intervjun. Hennes ord tilltalar mig:

”Jag har aldrig velat vara profet. Jag är författare. Och om jag har någon önskan så är det att svika hela tiden. Om en sanning förstelnar och blir till ett monument har den förvandlats till gravsten. Då är man redan död.
Livet är ju att något nytt hela tiden öppnar sig. Det är där jag är och vill vara, i de öppningar där det oväntade sker. Det som betraktas som mitt svek handlar inte om att jag sviker utan att jag är trogen mig själv.”

Att vara trogen sig själv är viktigare än att vara trogen andras vilja och önskningar. Och det att nya saker öppnar sig för en, det ÄR livet. Kanske är det därför jag tycker om lagom mycket spänning och oförutsägbarhet. Att följa sitt hjärta, att göra det som drivkraften finns till att göra.
Och så finns ett slags motpol, en trygghet i fyrkanten, det som kringgärdar mig, som t ex jobbet, mitt hem, förut fanns mina barn och man med, precis som för Suzanne Brà¸gger. Hon har sitt hus, familj, sin hemby som finns för henne i en lagom lugn trygghet.
Jag vill också svika dem som vill ha mig precis likadan som alltid. Jag är som jag vill. Inte som andra vill. Eller är jag? I mina bästa levande stunder i alla fall, utan gamla mönster som stör. Just nu gillar jag ord som spännande och oförutsägbar.