Så har jag varit i Danmark ungefär halva tiden som jag planerat att vara här. Det blev väl hittills inte som jag tänkte, men inte heller helt fel. Jag inser att det här är en once-in-a-lifetime-upplevelse. Aldrig mer kommer jag vara på Själland i Danmark i tre hela veckor igen, om man nu kan säga ”aldrig mer”. Det kan jag våga göra, för då har jag gjort det jag tänkte och kan dra mig tillbaka från den drömmen sen. Däremot har jag kvar att uppfylla min dröm om att vara på Jylland ett längre tag, längre än tre veckor. Får se om jag vågar göra det med den här upplevelsen i bagaget, till våren.

Jag älskar verkligen naturen i Danmark. Den är något helt enastående och sär-skild från det jag ser i mitt liv i Sverige. Här kan jag se havet och gråta av lycka. Här kan jag gå på stränderna och leta stenar och höra vågorna rulla in mot stranden. Och om jag inte tittar på vågorna på en stund, då tar de i och säger uppfordrande och strängt: För tusan, vi är här, TITTA PÅ OSS!

Det blev inte som jag tänkte, med att samla oss, samla de som jag gick gestaltutbildning med. Det känns trist, men inget som går att göra något med. Bara gå vidare. Respektera allas beslut och vara glad för att några faktiskt ville ses. Jag har träffat en hittills i alla fall och det var riktigt fint. Jag är glad för det.
Dessutom har planer fått ändras, pga sjukdom och sånt är inget att göra med. Jag bara känner efter och låter känslorna, besvikelsen, kring det finnas. Jag är en människa som känner, är ingen maskin som bara slår om, även om jag inom mig ändå verkar bete mig som en maskin, med ett on-off-läge, på och av. Det är något jag lägger märke till, särskilt här på resan.

Jag märker också att jag har dåligt med energi vissa dagar och det skulle jag haft hemma med. Viktigt att få lov av mig själv då, att ta det lugnt och stanna hemma, till och med under täcket, om det är det jag behöver. Jag vet att jag behöver träna varje dag, röra på mig, minst 30 minuter, Det är en utmaning jag får leva med i resten av livet. Jag har börjat träna i simhallen den senaste tiden och har för första gången besökt en dansk simhall. Det är lite annorlunda än hemma. Man delar bastu, både män och kvinnor, och har badkläder på sig där. Det fanns två, en ångbastu och en vanlig i anslutning till simhallen. Och de var ändå könsuppdelade, som jag såg det. Dörrarna till duschrummen var inte heller märkta. Man gick in direkt till damernas duschrum där från simhallen. Ingen sluss emellan. Kändes sådär. Men man litar väl på att folk inte ”går fel”. Jag kunde, för första gången på flera, flera år, simma 25 meter fjäril. Fantastiskt nöjd blev jag. Tävlingsjaget kom igång där.

Nu har jag halva tiden kvar här. Har ännu inte gjort kulturella saker. Kvar finns massor att se om jag bara tar mig ut. Vädret har varit för kallt de senaste dagarna, så jag längtar inte ut. Kallt inne, kallt ute. Fast om jag går ut, så blir jag varm, jag vet. Och jag behöver också göra vardagliga saker, som att städa, diska, tvätta, dammsuga, laga mat. Det behöver jag också ha energi och lust till. Det har jag inte alltid. Jag fick mer ont i kroppen efter simningen. Kroppen fick en fjärilschock. Sånt kan ju också hända. Jag hoppas att jag håller ut tiden som är kvar här, att solen kommer skina igen och att jag har vänner som vill träffa mig. Vad mer kan man väl önska sig? Att ståndaktigt stå fast med en kaka till tröst? Kanske det!