Jag hann inte fram till att se hela solnedgången igår, nere vid Smidstrup strand. Hoppas det blir en till fin kväll, innan jag reser hem igen, så jag får se när solen går ner.
Vad vill jag göra med mina tre sista dagar här på Själland? Och hur vet jag att det är det jag vill?

På förmiddagen har jag läst vidare ur boken jag fick av vännen från förr i tiden, Folmer: ”Som havet sliber sten” av Anne Jørgensen.
Boken är på ett sätt en parallell till det jag upplever här i Danmark. Frågar och lyssnar. Upplever. Tar mig tid att vara. Möta andra. Tar det som det kommer.
Jag funderar också över vänskap. Jag vill gärna se vänner jag tidigare har mött här i Danmark, i kärlek och kontakt, medan vi faktiskt är kvar här i livet. Det gäller att passa på att ses, märker jag en röst inom mig säga. Gör det du vill, medan du kan! Livet blev ju också annorlunda med covid-19, med stängda gränser och försiktighet.

Jag sov dåligt i natt, som jag så ofta brukar göra och det var stjärnklart ute, som det inte alltid är. Jag öppnade dörren i sovrummet, som leder ut till terassen. Luften kändes frisk och kylig. Bara stjärnorna strålade med det glimrande ljuset som bara syns när det är riktigt mörkt runtomkring. Havet är nära. Inga ljus från andra hus och gatlyktor stör. Det är bara… svart!

Mina ögon hittade först Plejaderna. Bara sådär! Vips! Sedan såg jag De tre vise männen i Bältet. Karlavagnen i Stora Björnen! Och sedan gick min blick till Lilla Björnen med Polstjärnan. Plötsligt var det lätt att finna stjärntecknen. Kanske är det sedan lika lätt att finna min fortsatta väg i livet? Hoppas det!

Det passar sig att jag inte ska sova om natten,
för i all hemlighet ger månen varje natt en kyss,
till den som räknar stjärnorna.
Rumi

Sedan somnade jag om med De tre vise männen skymtande i fönstret. Vackert och tryggt.

Jag drar det sjuttonde kortet från min låda med bilder om Rumis visdom, som jag köpte på Esalen i USA, i december 2018. The Lover and the Beloved. Jag läser, blir berörd och gör övningen som hör till. Jag säger JA och ber.

Jag är tacksam för dagarna jag varit här. Jag vet inte när jag kommer tillbaka. Jag vet inte OM jag kommer tillbaka. Inget är känt och bestämt. Inget syns på min livskarta, vad jag vet.