Idag har jag varit fri, arbetsfri, utan lönearbete, arbetslös, ledig, pensionär,
i prick etthundra dagar.

Då kan det vara dags för en sammanfattning av den tiden, som inte kommer igen.
Det som är gjort, är gjort.
Barndomens första 6 år genomlevda. Skoltidens 12 år med. De 47 åren av lönearbete är avklarade. Och nu 100 dagar som pensionär.
Blev det som jag trodde? Blev det som jag ville? Hm… nja, njä…

Dag 1-19 Först stannade jag kvar i huset i norr, istället för att resa söderut som jag gjort i alla år, så länge jag haft huset där, när jag jobbade och höstterminen skulle börja.
Det var skönt att få vara kvar i lugn och ro. Arbete med huset behövdes göras och jag kunde ha kvar båten i älven.
Sen hade jag ont i vaden och tog det inte på allvar. Jag förstod inte bättre, mer än att något var fel. Inte heller min kontaktsjuksköterska reagerade över den informationen och inte vårdcentralen, när jag ringde för att boka tid hos läkare. Jag var kvar i godan ro. Och vaden blev allt tjockare, mer röd och gjorde ont. DÅ åkte jag ut på älven sista gången för sommaren, tog upp båten och ringde därefter 1177. Sen till akuten fem mil bort och få sprutor. Troligen en biverkning av medicinen jag har. Ingen bra start på min fria höst direkt. Men det var spännande? eller intressant? helt klart läskigt! att ta sprutor själv i magen. Inte så farligt ändå. Nu vet jag det.
Som den kämpe jag är… hm…. så packade jag för hemresa dagen efter och reste hem på måndagen i slutet av augusti. Gick direkt till Närakuten för att få ultraljud och bekräftelse på diagnos, mer sprutor och medicin.

Dag 20-40 Hemma och planerar för höstresan till Danmark. Vågar inte planera för att vara borta i de två månader jag hade tänkt. Tränar på rehabgymmet och simmar i badhuset och leker att jag är ung simmare igen.

Dag 41-63 Reser söderut och stannar borta i 23 dagar. Det är ju inte så himla bra att köra långa sträckor nu, men jag gör det med kompressions- och stödstrumpor. Tur att det finns hjälpmedel att använda. Jobbigt med hjälpmedel. Livet blir mer komplicerat med allt jag behöver ha med mig och använda för min hälsas skull. Det var enklare förr, när det bara var att klä på sig och dra borsten genom håret på morgonen och borsta tänderna och gå till sängs på kvällen och somna gott. Jag är glad för att jag i alla fall kan gå och slipper använda kryckor, som jag behövde för tre år sedan, då jag hade en bakercysta i knävecket. Jag reste ändå till USA. Än så länge hindrar inte mina sjukdomar mig från att resa. Tur det! Simmar i badhuset i Helsinge i Danmark och klarar att simma 25 meter fjäril. Butterfly. Jag är väl en fjäril då?

Dag 64-92 Dagen efter jag kom hem från fina Danmark, var det dags för mamma att åka in på sjukhus. Fyra livshotande sjukdomar har hon nu besegrat efter 9+17 dagar på sjukhus. Det har varit en orolig tid med hennes sjukdomar och ovissheten om framtiden har präglat dagarna sedan dess.
Egentligen är ju alla dagar ovissa för oss alla. Livet lovar en ingenting. Men ändå.
Jag har träffat två covid-sjuka på sjukhuset, det kunde jag inte ha gissat innan att det skulle ha hänt. Mamma tillfrisknade, hennes man avled. Jag är fortfarande mycket försiktig med vilka jag träffar, håller avstånd och har munskydd på mig på allmänna platser inomhus.

Hösten har varit en tid med existensiella tankar, ensamhet, sorg och också glädje, i varandet mellan liv och död, för både mig och min mamma. Jag har gjort uppföljning med fjärdeårskontrollen också. Hösten är numera en orolig tid för att vänta på besked. Så blev jag bortglömd med att få besked. Oron steg.

Jag hade väl önskat att jag hade varit fri från sjukdomar och kunde leva mer enkelt. Jag är också tacksam för att jag kan göra det jag vill, i min frihet. Dessutom kan jag finnas till hands för att hjälpa till och vara med mamma, i samarbete med mina tre syskon. Vi samlas när vi behöver. Det känns fint.

Dag 93-99 Lite lugnare tider äntligen igen. Mamma är hemma och min ene bror bor där ett tag. Jag har börjat träna på rehabgymmet igen och det känns bra. Går i skogen, på promenad, träffar några goda vänner, lyssnar på föredrag, läser. Jag orkar något litet varje dag oftast. Min grundkänsla är ganska grå och orkeslös, men det är ju också som höstens nyanser och energi.

Dag 100 Så idag, på hundradagsdagen, får jag säga GRATTIS till mig själv att jag var klok nog att säga tack och adjö en termin i förväg, till att jobba i skolan varje dag, det hade jag inte klarat. Dessutom vill jag sända ett tack till sjukvården. Firar med att ta den tredje covid-19-vaccinationen. Tänk om jag skulle få ett besked om tid för en ultraljuds-undersökning idag med, det vore toppen, vill inte bli bortglömd igen.
Och ett stort HURRA! Mamma har just idag fått bifall att komma in på äldreboende. Det blir vi alla glada för.

Bara ibland glömmer jag bort vilken dag det är.
Oftast vaknar jag runt kl 7-8. Jag är oftast trött runt kl 22. Jag håller något slags rutin. Sover illa, har så ont i mina stackars ben. Sömnen är uppdelad hela natten. Tur att jag kan somna om oftast i alla fall. Hoppas det blir bättre om ett drygt år, när jag slutar med en av medicinerna.
Jag har börjat städa i mina bokhyllor och läser mer, hittade Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, första bandet från 1918. Nu läser jag andra bandet från 1927, köpt genom en antikvariatshemsida.

Nu ser jag fram emot min sextiofemte födelsedag. Nedräkning pågår. Det blir ett stillsamt firande, en lillördag i december. Sen är jag en riktig ålderspensionär. Vad mer kan man väl önska av tillvaron?
(varmhjärtad närhet, pussar o kramar, kontaktfulla möten, en kärlek, resor, barnbarnsbesök, städat och sorterat i alla hyllor, ett till rum i lägenheten, ett nytt gammalt hus i Danmark, god hälsa, kära vänner, familjemiddagar, viktnedgång, skrivinspiration, musikinspelningsglädje, få veta meningen med livet osv… )