Tänk, vad konstigt livet kan vara. Inte hade jag väntat mig det här. Det oväntade. Det icke planlagda.
Som jag hade väntat på den där dagen. Att komma över en gräns. Till något nytt. Första steget in i ålderdomen på ett sätt.
Jag var visserligen ambivalent till att fira min 65-årsdag, med pandemi och ökad smittspridning. Men jag är ju ändå vaccinerad tre gånger och dessutom med influensavaccin också. Hade inte bjudit in någon förrän kvällen innan. Det hade med mitt självförtroende att göra dessutom och tidigare besvikelser. Jag vet att jag har vänner. Jag har bara inte sett de flesta på lång tid. Mitt självförtroende har dalat de senaste åren. Är jag värd kärlek?-tankar kommer oftare numera. Kanske är det så för oss som lever själva, utan en partner. Det är som om att kärleksbristen blir värre och värre, utan hudkontakt och närvaro. Det behövs så mycket mer till att tro på andra, när det finns en obalans och brist.

Så blir jag sjuk under natten. Mer och mer och mer… Till sist hade jag 38.5 i feber och ont i magen och kräktes.
En riktigt hemsk maginfluensa eller matförgiftning. Jag avstyr inbjudningarna.

Kunde inte prata i telefonen, som ändå var inställd på ljudlös efter ett föredrag på Zoom, kvällen innan. Ville bara sova och bli av med det här. Kunde inte röra mig. Största ansträngningen är att gå på toaletten och att dricka något. Min syster blir överorolig och kallar ut min son för att checka upp mig, trots att jag visade livstecken som hon bad om. (lksjlfknsdlkfnsdkfn) Hon trodde jag fått en stroke. Jag tyckte jag var rolig mitt i min sjukdom – det var ju ett livstecken! Mamma förstår inte varför jag inte svarar – jag fyller ju ändå år! Ja, det är ett dilemma att vara sjuk och inte klara att orka visa mer intresse för sin omvärld, ens mot sina närmaste. Men ett leende kommer över mina läppar när godaste vänner sjunger för mig på messenger.

Idag har jag ingen hög feber längre. Har lite ont i magen fortfarande. Torr som fnöske på händerna efter alla handtvättningar. Min Fenjal är slut. Ser en ljusning även om jag bara orkar skriva och prata lite. Men jag fyller inte år längre. Och det är lika bra det. Dagarna går ändå.

Nu funderar jag på om det här var något av en katarsisupplevelse. En rening, en rensning. Nu börjar det nya livet som riktig ålderspensionär.
Eller var det kroppens sätt att avstyra något jag egentligen inte ville? Njä… jag tror det finns andra sätt då.

Tur i oturen hade jag inte gjort i ordning sånt som skulle förfaras. Det går att spara. Eller in i frysen. Oöppnat bubbel klarar sig. Räkorna. Brödet. Bullarna. Kakorna. Godiset. Det går väl kanske åt på söndag. Om jag är frisk då. Och jag är 65 år nu. Och kan skriva. Hurra hurra! Det är nog det viktigaste av allt! Och det kommer nya dagar att fira hoppas jag, utan så mycket kravfyllda förväntningar som stör.

Från Wikipedia:
Katarsis (även katharsis, från grekiska κάθαρσις) är ett grekiskt ord med betydelsen ”rening” eller ”rensning”, härlett från verbet καθαίρειν, kathairein, ”att rena, rensa” och är besläktat med adjektivet καθαρός, katharos, ”ren”. Begreppet användes av Aristoteles som menade att tragedin renar oss. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ’katarsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarsis