Jag har ofta svårt att börja en ny arbetsvecka. Det tar emot att starta helt enkelt. Bäst är att börja lugnt och hinna vara i mitt rum en stund, läsa posten, se igenom dagen och sätta ner fötterna liksom. Sedan kommer mina elever som på ett pärlband genom dagen, med avbrott för förmiddagsrast och lunch. Idag hade jag inga möten inbokade, jag kunde ta det lugnt och planera inför fredagens adventsfirande i kyrkan. Alla elever som ska läsa upp något där tränar hos mig. Det är roligt. Jag beundrar barnens mod. Jag peppar dem och säger att kommer de av sig, börja bara om från början, att tala högt med röstkraft, så att det är en mening för dem att prata så att andra har en chans att höra dem och att de är bra!
Veckan ser alltid olika ut. Den här veckan är det kyrkan på fredag som jag både tyngs och lyfts av. Jag har ansvaret för att programmet genomförs, att alla är vidtalade och vet vad de ska göra. Efteråt brukar jag vara helt slut. Anspänningen släpper.
I morgon blir en lång dag. Från undervisning, inbokade möten, julfest, och sist till kören. Det är också både roligt och en viss press. Att finnas där och att vara närvarande i alla möten med andra.
Kanske är det därför jag tycker om att vara ensam sedan, för att finnas för mig själv, att vara närvarande i mig. Kanske drömma mig bort om jag vill eller sitta vid datorn eller dricka te eller… Utan krav, ingen press. Bara ha det skönt!