Så är det dags igen för en årskrönika. Ett år kan gå så fort. Och ibland så sakta.
Jag läser vad jag skrev förra året. Tycker det är läsbart fortfarande, i tvekan över att ett nytt år kan bli bättre. Jag känner samma tvekan nu. Och på ett annat sätt vill jag tro att det blir bättre. Det är lättare att tro.
Balans i tillvaron. Behöver en bättre julgransfot till stor gran.
Året som gick var ett år i stor förändring. Jag tog mig igenom min sista vårtermin i skolan. Det var skönt att lämna en organisation, jag inte mer kunde klara att vara i, pga min hälsa och med oron för covid-19. Jag gjorde så gott jag kunde i alla fall. Och hoppas jag var tillräckligt bra i alla fall. Man vill ju alltid vara duktig och duglig.
Att bli klar för förändring upptog också min tid. Att förbereda mig. Att räkna ner. Men tröttheten finns kvar ännu. Det kommer ta tid tror jag att landa i friheten och att orka. Och så igen, jag kommer inte bli som fyrtio år igen. Jag är ju faktiskt äldre. Och alla blir inte sextiofem år heller. Nu är jag det på riktigt. Och det känns bra.
Sommaren gick i min lilla värld uppe i norr. Men så fick jag ont i ena vaden. Till sist fick jag veta att jag hade fått en blodpropp. Mina mediciner som ska förhindra cancer ger andra sjukdomar som jag behöver medicinera. Och så kan de i sin tur ge nya biverkningar. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, känns det som. Nu slipper jag tack och lov att vara sjukskriven, alltid något, nu är jag ändå min egen och i min egen frihet äntligen.
Värme är bra.
Under hösten var jag i Danmark i tre veckor och provade hur det skulle kunna kännas att vara där en längre tid, utan att behöva resa hem och arbeta. Det var på många sätt en fantastisk tid. Jag vill gärna ha mer av det. Kanske till våren? Jag får vara försiktig med att göra upp planer än så länge. Men jag kan hoppas på en framtid där i alla fall.
Att veta vad jag vill är alltid lika svårt att veta. Jag vet oftare vad jag inte vill… ett dilemma.
Frågor som till exempel: Var vill jag bo? och Hur vill jag bo? står ständigt frågande på min lista över framtidens beslut. Det vore trist om jag aldrig kom till något svar där. I så fall slösar jag bara bort tiden med att önska jag var någon annanstans. Just nu har jag det bäst som jag har det ändå. Och så får jag gå in i det nya året.
Dagen efter jag kom hem från Danmark, kom mamma in på sjukhus. Hon överlevde fyra livshotande sjukdomar på raken, men hennes man dog av covid-19, med underliggande sjukdomar därtill. Sedan dess har vi syskon arbetat mycket med att flytta mamma till ett äldreboende. Kvar nu är att se till att lägenheten kan lämnas. Det blir det nya årets första utmaning. Vi har gott om tid på oss tack och lov. Jag kan och vill inte stressa. Långsamhet är bra för mig och jag vill tro det är så för andra också.
Svart och vit. Ser du den?
Ett nytt år. 2022. 2+0+2+2 = 6.
Vad säger numerologin (talmystik, talsymbolik, siffermystik) om det? Har ingen aning än.
Familjerelationer? Vänskaper? Kärlek? Framtid? Livsglädje? Hälsa?
Så många frågetecken jag har i de stora varandena.
Också i det lilla: Vill jag ut och gå? Baka? Tvätta? Städa? Ringa någon? Se på en film? Spela något? Ja, jag har jättesvårt att ta beslut numera. Inga krav finns på mig och det lämnar mig i ambivalensens stora skymning.
Vare sig du känner igen dig eller inte…
Jag önskar Dig och Mig och Allt och Alla
Ett Riktigt Stort, Gott, Nytt, Helande, Vist, Beslutsamt, Ljust, Lagom Spännande År 2022.
Här är länken till förra årets inlägg.
Jag får öva mig på att göra finare mintkyssar. Kyssar är viktiga i tillvaron.
Till sist… Tiden går. Blir jag någonsin mätt? Kommer jag tonsätta och översätta mer av Rumi? Det står skrivet i stjärnorna. Här är i alla fall en favoritdikt och en inspelning av den från 2016, helt oplanerat gjort, ute vid en av strandängarna i närheten och med den bästa publiken…
Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.
Det är fint att läsa om ditt år, Dana – för att jag bryr mig om dig, för att hur du har det känns viktigt för mig. Och medan jag läser så dyker en av våra gemensamma (tror jag) vänners fb-julhälsning upp i medvetandet: ”Önskar dig en jul och ett nytt år”. Den talar till mig och det säger ju något om mig. Kanske att jag inte just i år har några särskilda önskningar, föresatser, farhågor. Som du själv skriver, det blir som det blir, vi vet inte vad framtiden bär med sig. Det är stort nog att bara finnas till. Och att de jag bryr mig om får finnas till.
Tack för att du skriver och får mig att tänka till!
Tacksamt glad för din kommentar Angela! Fint att veta att du bryr dig om mig. Och detsamma, jag bryr mig om dig! Jag minns dock inte den önskan, kanske såg jag den bara inte. Den låter så ödestyngt med en jul, ett nytt år. Kanske är det också ödestyngt i våra åldrar. Jag älskar din sista mening! Och tänker på någons ord, om det var Nalle Puh eller Nasse som sa: ”En dag ska vi dö. Men alla andra dar ska vi leva.” Stor kram!
Åh vad jag funderat på det där med livsglädje.
Livsglädjen…… den var nog som störst när jag var yngre. Utbildning, skaffa arbete, träffa en partner, bilda familj.
Ja, sen gick åren familjen upplöstes. Nya tag och en ny livsglädje. En ny familj och ett barn till. Åren gick och även denna familj upplöstes. Då hade jag fått nog och min livsglädje falnade.
Har idag ett särboförhållande och har väl kanske tio aktiva år kvar, är 72. Vill nu hitta ngt som förgyller den tid som är kvar.
Tack för att du delar med dig av din upplevelse av livsglädjen. Jag kommer undersöka den mer under kommande året. Jag tycker det är ett vackert ord. Och som polaritet finns livssorg tänker jag. Också ett viktigt ord. Lycka till med din ambition att hitta det som förgyller din framtid. Nyårskram till dig!