En del dagar är soliga ute och ändå så mörka och tunga inne. Det hjälper inte att solen lyser in, för det är i mig det känns mörkt. Jag tänder ett ljus och tänker på Konfucius ord: ”Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret.” Men det hjälper inte. Jag blir bara så arg på hur det är i Ukraina just nu. Jag vill förbanna de mörka krafterna. Hur kan en despot börja kriga med ett grannland så här? Det ligger i despotens natur tänker jag med. Lidandet, flykterna, förstörelsen fortsätter dag efter dag nu. Det vettlösa dödandet ökar och rädslan sprider sig bland de som måste utstå detta.
Jag är också rädd. Inte trodde jag att ett krig skulle komma så tätt inpå, i min livstid. Min mamma var barn i krig och jag vet hur det har lämnat livslånga spår i henne. Även om ett krig inte håller på för evigt, så kan spåren av kriget fortsätta inuti oss, hur länge som helst. Ett livslångt trauma. Och så även nu.
Jag tar ställning Mot krig, För fred. För rätten att försvara sig. Jag är inte ensam om det. För hur ensam och rädd jag än kan känna mig, så finns det också ett hopp om att rättvisan ska segra och enighet råda. Jag hoppas att det här blir ett uppvaknande. Det borde ju alla krig leda till.
Nu är det dags att sova. Jag är tacksam för att jag har ett varmt och säkert hem idag. Jag lyssnar på nyheterna tills jag inte förmår att lyssna och se mer. Då tar jag till musiken istället. Programmet Text och musik med Eric Schüldt på P2 är en god kraft. Jag får ett lugnande perspektiv där, med musiken och hans lugna stämma, som har en terapeutisk verkan i mig. Så istället för ett ljus, ”tänder” jag radion och lyssnar. Hur gör du?
Läste ditt tidigare inlägg om att sortera. Jag har inga som helst problem med att göra mig av med saker, säkert kommer ändå mina barn undra varför vissa saker finns medans andra är borta men…. de är inga sparare av saker heller. Men jag har kläder som används och som är många, många år, det handlar ju också om att de sköts och tas om hand. Ler när jag ser de sparade smurfarna, har säkert 10-15 stycken (materialet hmmmmmm.) som lekts med av barnbarnen. Plasten vi omger oss med är inte helt lätt att påverka. Min kusin skickade i veckan en bild på en broderad tavla som min mamma broderat, som kusinen kommer ihåg sedan hon var 6 år. Oj, tänkte jag – hade jag sparat den – nej, och jag hade inte haft den på väggen. Tur att vi är olika kring vad som ska sparas, lämnas till andra eller bara slängas. Ha det gott.
Just nu känns det att kasta och spara som ett lyxproblem. Tänker på alla på flykt som fått lämna allt de äger och har och inte vet om de får se sitt land och sina tillhörigheter igen. Hoppas allt är bra med dig och din familj! Kram!