Jag ägnar timmar och åter timmar åt att rensa i min trädgård. Jag funderar då ofta på meningen med livet och på meningslösheten. Mitt tålamod med vissa växter har växlat genom åren. Det är lite märkligt kan jag tycka. En växt som känns irriterande ena året, faller i glömska året efter, då en annan växt är i centrum. Ja, det är i alla fall så, som jag har det.
Plötsligt inser jag att jag inte bara är en snödroppe, en ros, en pion, en viol. Jag är också som ett ogräs. Oviljan att ge upp, överlevnadsstrategin, är som en livskraft, fast på fel ställe. Jag inser det plötsligt och accepterar att jag har det så. Det ger mig mening. Kanske kallas det, utanför växtvärlden, för att känna hopp.
Runt omkring mig finns många som är sjuka och till och med döende och precis som min mamma verkar flera ha en överlevnadsgen. Kanske har jag den också, annars hade jag gett upp för länge sen. Livet är ändligt och i min ålder påminns vi om det hela tiden. Det är ett livsvillkor att förhålla sig till det. Annars blir det ännu tyngre än det är. Sorg och saknad tar mer och mer plats, bredvid det som är livsglädje och livets under och bildar tillsammans en väv som kanske kan kallas för livets mysterium. Allt går inte att förstå. Livet lovar oss ingenting. Det bara är och förändras, precis som varje dag är en ny dag. Tills det är slut och nästa mysterium kallar på oss.

Växter, som växer på fel plats och tar över det andra, är invasiva och svåra att få bort, som jag har en rensande relation till, av och till:
kvickrot
groblad
maskros
nässlor
revsmörblomma
backskärvfrö
daggkåpa
hundkäx
veronika
fibblor
storrams
trampört eller narv
svinmålla
vildhallon
klöver
stenmåra eller snärjmåra
rölleka
liljekonvaljer
sly som hägg, rönn, lönn

I år har jag ägnat mycket tid åt maskrosrötter, backskärvfrö och rölleka. Förra året var det svinmållan, som i år lyser med sin frånvaro. Det finns ogräs som jag inte har namn på. Men de finns ändå.
Jag har kvar massor av nässlor, vildhallon, hundkäx och annat. Det är inte en helt ogräsfri gräsmatta jag vill ha, men en mångsidig trädgård där allt kan finnas, men inte överallt. Gränser behövs, inte bara mellan växter.
Kanske är det så jag vill se på maten med, jag vill kunna äta allt, men inte alltid. Ojojoj, mina tankar breder nu ut sig igen, precis som ogräset. Så länge jag tänker, lever jag? Är det verkligen så enkelt?

Röllekan brer ut sig mer och mer i gräsmattan.

Marken efter rörgrävningen förra året ska återställas. Fint att få lite besök och sällskap medan jag arbetar.

Här har jag rensat maskrosor och rölleka hela sommaren och nu är det äntligen dags att så nytt gräs.