Självkänsla? Vaddå? Bra eller dålig? Alla vill väl ha en bra självkänsla. Jag med. Men ibland säger en del till mig att jag har en dålig självkänsla. Och visst, jag måste ge dem rätt i det. Inte alltid, inte överallt, men ibland, på vissa områden. I kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Typ såna. Tack och lov inte med jobbet, jobbet har fått växa upp i en egen nisch. Oftast i alla fall.
Kärlek och vänskap. Visst har jag blivit älskad. Visst älskar jag. Och så har jag blivit sviken. Och svikit.
Visst har jag haft vänner. Så far livet fram med oss alla, så att vänskapen sätts på hårda prov, genom sjukdomar och ändrade villkor för vänskapen. Jag är ingen ”bra” vän alltid, en som alltid finns till hands och som orkar. Att låtsas det vore fel. Jag är ju den jag är, med mina fel och brister, precis som alla andra.
Idag fick jag veta något som fick min självkänsla att svaja ordentligt. Jag ser på mitt liv och undrar varför inte jag med kan få vara kär och glad i någon. Och så igen, det finns massor av ensamma människor som längtar efter kärlek. Varför ska inte jag kunna vara en av de ensamma och olyckliga? Visst kan jag. Men ikväll känner jag mig extra ensam bara. Jag vill också vara älskad av den som jag älskar mest av allt i världen. Sånt höjer självkänslan antar jag.
Lördagskväll ensam. Som det brukar. Alla har sitt. Jag orkar inte ordna med mitt. Jag sitter här och är ledsen nu ikväll. Ensam, precis som många andra. Är jag ett offer för det? Måste min självkänsla vara så himla låg? Varför låter jag den bestämmas av andra? Varför kan jag inte bara vara lycklig med det jag har? Jag vet inte. Inte än.