För mig är 28 september som en magisk dag.
För andra är det sorgens dag. För 28 år sedan gick Estonia under, ute på Östersjön.
Dessutom skulle min pappa Leonard haft namnsdag just idag.
Det här handlar om mina märkliga baddagar.
28 september 2015 var jag i Danmark, hos min gode vän, det hade varit både spännande och utmanande. Vi hade tillbringat en höstvecka tillsammans och nu var det sista dagen, jag skulle resa hem på eftermiddagen.
Vi gick genom bokskogen, ner till stranden vid Isefjord och badade. Min väns hund Teddy badade också, han simmade ett varv runt mig och hans tassar rev mig lite på magen, minns jag. Han var glad och entusiastisk över att få badsällskap. Det gick fint ändå. Teddy var förresten en fantastisk hund, både klok och snäll. Han charmade alla, precis som hans husse hade charmat mig.
Jag hade aldrig badat så sent en höst. Vi hade badat flera gånger under veckan och vädret hade varit milt och soligt mest. Och nu fick jag ännu ett fint badminne med mig hem.

Så gick åren. 28 september 2021 var jag i Danmark. Och ja, det var en fin dag vid Smidstrup strand. Här var jag själv i några veckor och firade min nyvunna frihet. Jag bodde i en väns sommarhus. Att jag var där själv, var också spännande och utmanande. Och ja, det var en fin, mild höstdag och jag badade såklart i böljorna 28 september, minst tre underbara dopp blev det. Det var ett fint sätt att minnas tillbaka i tiden, att bada och hedra minnet av baden och vännen år 2015.
Idag, onsdag 28 september började grått och kallt. Jag är långt ifrån Danmark, även om jag igår hittade till ”Lilla Danmark” i Sundsvall.

Runt kl 12 tänkte jag att det vore fint att plocka lite svamp i skogen i närheten. Sagt och gjort. Det hade ljusnat och någon gång lyste solen. Jag lagade svampkorgen och begav mig ut.

Det var så fint i skogen, men jag hittade bara ett par svampställen, så jag tänkte att nu är jag trött och ville hem.

Jag hade bilen i närheten. Så åkte jag förbi vägen, som går ner till mitt älskade badställe här, dit jag mest åkt med båten de senaste åren och bara besökt en gång i sommar. Det var som om jag bara måste gå ner dit. Som att bli ledd. Följa impulsen. En stark drivande kraft.

Så kom jag ner till min kära strand vid älven. Satte mig på några fina stenar. Njöt. Solen sken nu. Det var vindstilla. Jag kände på vattnet och sen var det klippt. Det var återigen som om en kraft styrde mig och jag klädde av mig. Jag hade verkligen inte tänkt att bada. Men det var bara att gå i. Det var inte så kallt ändå. Jag var ju varm efter att ha gått i skogen med. Det är hemligheten, att vara varm innan man badar i kallare luft och vatten. Det var
12 grader i luften såg jag sen.

Jag gick ner i vattnet, ner till knäna, en halv sekund tvekade jag, men driften att vilja bada tog över och jag lät mig falla baklänges. Flöt en stund på rygg och bara tog emot denna gåva. Gick upp. Fortfarande varm. Satt i solen en stund. Och när jag ändå var där och var varm, så gick jag tillbaka ner i vattnet och tog ett dopp mer. Sen var jag kallare och stelare. Det var svårare att komma upp och stå igen. Men helt ok och tacksam. Jag kunde. Jag ville. Jag njöt av livet den stunden. Det här var precis vad jag behövde.
Långsamt, i min egen takt klädde jag på mig igen. Jag gick på stranden en stund och undersökte hur det såg ut i höstvädret. Tog lite bilder. Tänkte att det var som en tre-stegs-raket, som jag gillar att tänka. En osannolik baddag som bara blev. 2015. 2021. 2022.
Vad vet jag om framtiden? Ingenting. Jag har planer för oktober med avtalade möten på olika ställen. Jag behöver se mamma. Men om det blir bad nästa år samma dag, samma plats eller någon annanstans, det vet ingen.