Nedräkningar:
– till nyår, ”just another day”. Jag gör inget särskilt, som vanligt. Hälsar på mamma, som jag brukar göra på lördagar. Inget att räkna ner till. Och ändå blir det ett nytt år.
Har inga särskilda förhoppningar eller något. Jag blir ju ändå bara besviken när förhoppningar inte infrias.
– till bättre p-plats: 2 dagar. Jätteskönt! Det har varit en lång väntan på en bättre plats. Nu blir det lättare att lasta in och ut, snöröja, parkera och köra ut.
– till tågresa norrut: 6 dagar. En resa jag helst inte hade velat göra. En vän har dött och det är begravning där. Jag vill gärna vara med och kan passa på att se till huset likaväl. Det blir första gången som jag är där, utan att ha bil.
– till slutet på femårsmedicineringen: 32 dagar. Ser fram emot att slippa biverkningarna. Kanske märker jag ingen skillnad. Kanske gör jag. Den som lever får se. Och det gör jag. Både lever och kan se.
– till tågresa till Hamburg: 39 dagar. Ja, äntligen tycker jag att det är dags att göra släktforskningsresan som jag tänkt att göra en lång tid. Ingen pandemi nu. Kallt? Ja. Men vad gör väl det? Jag ska åka till Salzwedel och i trakterna däromkring. Se vilka spår som finns kvar från min mormors familj där. Jag vet att det finns en liten irländsk pub i lokalen, där min mormorsmors familj bodde och verkade. Dit vill jag gå, såklart!

En del går att planera. Sen blir det som det blir ändå. Bara att följa med i vågornas böljande.
Jag är glad för att jag har något att se fram emot. Det hjälper.

Längre fram än så här behöver jag inte fundera. Nya saker dyker säkert upp. Och det gamla ska ändå skötas om. Mamma och Huset är det viktigaste. De är nästan jämnåriga, bara ett år skiljer.
Dessutom:
Äntligen fick jag i alla fall 185 nya dna-spår med ursprung i Danmark. Som jag har väntat! Och mamma har lovat att göra ytterligare ett dna-test, då kanske det blir lättare att spåra vårt ursprung i Danmark med det.

Tack till er, mina vänner, med den här sången, för att ni finns.