Det är så himla skönt att ha bytt parkeringsplats. Jag slipper ha bilen inträngd på sluttande mark och vara osäker på hur jag ska parkera och ge tillräckligt med plats till bilgrannarna bredvid. Jag märker det nu, att en obehaglig spänning släppt och att jag istället känner en glädje när jag kommer hem och ska parkera på nya stället. En frihet. Utrymme! Det hade jag väl inte trott skulle kännas så tydligt.

Utrymme behövs också när jag ska gå ner med granen till samlingsstället. Hur får jag ut min barrande gran bäst, genom trånga dörrar? Vågar inte slänga ner den från balkongen. Tänk om jag träffar grannarnas julpyntade balkonger? Det vill jag inte riskera.

Frihet? Jo, det har jag, även om jag inte använder den så ofta. Plikter finns och än så länge får det gå. Jag är fortfarande bunden av tider, av sånt jag tagit på mig, av saker, av tja…
det som inte är frihet. Att resa till Tyskland med nattåget är däremot en frihet jag ger mig i present. Jag behöver bara klara att hålla tågtiderna, så jag kommer med på resan. Jag känner både en förväntansspänning och en glädje. Hoppas jag klarar att sova på tåget utan att störa de andras utrymme med mina alla möjliga ljud. Och att de inte heller stör mig alltför mycket. Ömsesidig vilja till respekt är alltid bra att ha.

Och ibland skär det sig. Missförstånd kan råda. Vi är olika känsliga. Arga. Brusar upp.
Ja, jag kan i alla fall. Det är inte alltid ett väloljat maskineri mellan människor, inte heller mellan olika folk och stater. Jag kan inte alltid ställa tillrätta det som blev fel. Men jag kan ha en önskan om det. Våga ta ansvar. Tänka mig för hur jag beter mig i framtiden. Våga säga förlåt. Det betyder inte att jag måste hålla med om allt. Det är ok att tycka olika med, även om det kan kännas skönare att vara på samma tycka-lika-sida. Det behövs också. Kanske blir det mer krockar ju mer lika vi är? Hetsiga i humöret? Sårbara? Ja, säkert.
Största frågan är kanske om alla har lust att bli sams igen? Om vi förmår att be om ursäkt om rädslan och skammen kanske är större än något annat? Om bilden av oss själva som orättfärdigt behandlade är den vi hellre vill ha? Jag vet inte. Jag har inga svar. En förlåtelseprocess är också ett samarbete. Bådas vilja, Ansträngning och Stolthetsförlust. Ödmjukhet. Tillit. Våga släppa på garden och öppna sitt hjärta igen.
Jag önskar jag kunde bättre. Jag kan känna att en del av mig kapslades in, när jag blev ovän med en Mycket Viktig Människa. Sorgen är i mig alltid. Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka och göra om. Mina vänner vill att jag går vidare och accepterar att personen är borta. Men jag är inte där. Inte än. Kanske kommer jag aldrig dit heller. Jag har en för stor del av hopp i mig. Vänskap och tro med. Kanske är det lättare när någon dör. Då är det mer tillåtet att sörja, länge, länge. Kommer jag någonsin få släppa den här känslan, om parkeringsflytten gav det glädjelyftet, vad kunde då inte det här göra för mig? Jag ler åt jämförelsen.

Vi behöver alla utrymme och en känsla av frihet i alla fall, även om vi bor grannar och har bilarna tätt inpå.
Tänk vad en ny parkeringsplats kan lämna för tankar i mig. Och en barrande gran.