Jag kom nyligen tillbaka från en släktforskningsresa i Sachsen-Anhalt, Altmark, Tyskland.

Här är utsikten från mitt sovrumsfönster med Katharinenkirche och del av stadsmuren i trädgården.

Något händer med mig när jag ser husen, gatorna och möter människor i Salzwedel och däromkring, som hjälper mig att få veta mera. Och något händer inom mig, när jag liksom blir bekant med mina förfäder som levt där, arbetat, fött barn, begravt barn, uppfostrat barn, blivit gamla och dött. Jag får en känsla av att höra till mer.
Döda människor har blivit det mest meningsfulla livet för mig just nu. Jag vill veta mer och mer och mer. Tack vare internet finns mycket åtkomligt, och jag lär mig bättre tyska och mer av historia dessutom på köpet.
Jag får möta andra som också har intresse av att söka och gräva och vill veta mer om tiden som varit, hur allt hänger ihop. För det gör det.

Museet i Salzwedel, där fanns bl a två foton som min mormors morfar tagit.

Vi tillhör alla ett fält. Och det gjorde man förr med, även om inte gestaltterapin fanns då. Men det har faktiskt sitt ursprung i Tyskland genom gestaltpsykologin och Fritz och Laura Perls bland andra. Sedan utvidgades fältet i USA, som så mycket annat.
Min mamma föddes i Berlin 1931 och där föddes också Fritz och Lauras första barn samma år. Kanske möttes föräldrarna med sina barnvagnar på en gata där, jag leker med tanken på det. Dessutom föddes både Laura Perls och min mormor 1905.
Granne med gestaltterapin tycker jag att Familjekonstellationer är.
I både gestalt och familjekonstellationer finns det förflutna som viktiga delar att lära känna. Så att släktforska ger mening på många sätt för mig. Jag får liksom känna att jag bakom mig har mina föräldrar, bakom dem står deras föräldrar och så vidare i ändlösa rader som blir fler och fler. Deras förflutna kan påverka hur jag har det i nutiden och för framtiden. Därför är det bra att veta om tidigare generationers liv och historia. Utan dem, inget liv. Och med dem, ett rikare liv, även om det också känns sorgligt emellanåt. Men mest roligt ändå, att finna spår av mina rötter.

Tråkigt att puben nyligen lagt ner. Där hade jag gärna suttit och tagit en cider. Huset ägdes ca 1885-1900 av mormors morfar A. Herbst, fast då med en korsvirkeshusfasad.

Vi tillhör alla samma fält. Var vän med ditt fält så gott du kan. Försona dig med det som var – om du kan och det känns meningsfullt. För mig är det så. Kanske också för dig.

Till sist lite Rumi, just den här svår att översätta till svenska från tolkningen på danska av Folmer Blume Leide. Jag gör det ändå. Kanske vet någon ett bättre sätt att få fram en bättre sagd mening. På fältet, där vi möts, antagligen i tystnad. Ett med naturen.

”Bortom idéerna om rätt och fel
finns ett fält. Jag vill möta dig där.

När själen ligger ner i gräset,
är världen för hel att prata om.
Idéer, språk, också ordet varandra
är utan mening.”

Huset på bilden på Burgstrasse 66 är fallfärdigt. Där föddes antagligen min mormors mor juldagens morgon år 1862. Hon dog 1932. Hon är bara ett handslag bort, för min mamma såg henne strax innan hon dog. Mormorsmor fick se min mamma ta sina första steg ut i världen. Fast då bodde de i Berlin. Och det är en annan historia.