I går kväll, på hemväg från danskan, strax innan jag kom hem, kom jag på en genialisk mening. En mening som speglade mycket av vad mina senaste år har gått ut på eller vad jag nu kan förklara det med. Jag tänkte att jag skulle skriva upp orden direkt jag kom hem. Jag var ju bara trettio meter från porten. Jag upprepade orden några gånger och de kändes bara så RÄTT!
Så kom jag hem och glömde genast bort att jag tänkte skriva ner något viktigt och nu är orden i meningen helt borta. Jag tror att början var ”Jag förstod aldrig… ”

Just så är det med mig. Det är mycket jag inte förstår och så mycket som jag har svårt att lära mig. Jag är utvecklingsstörd på sätt och vis. I alla fall störd i min utveckling och skadad. Jag har många hål och gropar i mig, sår, ärr och stick av olika slag inuti.
Jag önskar att jag hade förstått, att jag hade vetat, allt det jag aldrig förstod.