Länge sen jag skrev något. Har inte haft så mycket på hjärtat heller, även om det har varit stora saker som hänt. Nu börjar det mesta ha fått sin uppmärksamhet och avslutas mer och mer. Årsredovisning och tre deklarationer klara. Stenarbete beställt. Bouppteckningen i slutfasen. Dags att ta en covidvaccination. Och vänta på vår och värme, som inte vill riktigt än.
Har börjat träffa vänner. Det var länge sen sist. Svårt att lyssna på musik fortfarande. Men det kommer väl igång det med. Börjar lyssna på mammas musik och det river upp märker jag. Men det är nog bra med det ändå. Det får göra ont. Och i sorgen efter mamma vaknar annan sorg också. Efter vänner som är borta. Och efter viktig vän som inte vill ha kontakt med mig. Klart att det gör ont också. Mitt hjärta är som ihopkramat av sorg och tårarna är tätt inpå fortfarande ganska ofta. Jag andas in kärlek och ljus så gott jag kan, även om det tar emot att få ett flöde. Känner mig som om mitt jag är instängt i ett skal, som jag inte kan knäcka just än. Som en kyckling i ett ägg. Passande liknelse denna påskhelg.

När solen skiner är det lättare att vara. I det grå och kalla svårare. Har ingen längtan ut.
Vill inte. Behöver ändå.
Börjar titta framåt i tiden. Vad kan framtiden bjuda på? Nu är jag fri att resa som jag vill och vara ”borta” när jag vill. Eller ”hemma”. Var nu borta och hemma är.
En vår i norr väntar. En sommar i norr med. En resa till Berlin. En höst i norr. En resa till Danmark hade varit fint också. Kanske samtidigt när jag reser till Tyskland på en ny släktforskningsresa, fast då med bilen, så kan jag stanna här och var på vägen.
Känner väl inte att det är någon glad påsk direkt. Jag gör mitt bästa för att uppskatta det friska gula. En liten och en stor. Och snart blir det väl varmare och soligare. Hoppas det!