Idag var vi vid Teltow kanal Am Sieversufer i Berlin, där min mormors pappa blev funnen 2 juli 1923 kl 10, skjuten för egen hand.

Jag pratade till honom och tackade för allt han gav till sin familj, efter bästa förmåga. Ingen vet hur han mådde innan han tog detta steg. Arbetslös sättare och boktryckare, troligen sjuk med TBC, kanske fd soldat i världskriget, i tider av tysk ekonomi i kris. Han orkade inte mer.

Var hans sista dag i livet idag 1 juli, på kvällen, natten eller under morgonen 2 juli?
Hur mådde han? Ångestfylld? Ledsen? Deprimerad? Lugn efter att ha tagit sitt beslut?
Sov han hemma sin sista natt? Gick han ut tidigt på morgonen 2 juli? Stod han på en bro? Vad hände med vapnet? Var kom vapnet ifrån?
Hur sa han adjö till sin fru och dotter?
Många frågor snurrar i huvudet. Jag kommer aldrig att få svar. Ingen vet.

Jag var i alla fall där idag, som jag ville vara. Han är inte glömd. Han är återfunnen och återtar nu sin plats i familjeledet.
Christian Friedrich Rosenkranz
18 januari 1879 – 2 juli 1923

Han fick sex barn. Tre överlevde barndomen. Flyttade 1907, med sin familj, min mormor var 2 år då, till Berlin, från Tangermünde för att söka ett bättre och kanske lyckligare liv. Han var troligen deprimerad tidvis, med brustna illusioner och hade lämnat kyrkan. Jag önskar jag hade fått veta mer om honom. Glad att ha hittat i alla fall en bild på honom från 1910 med familjen på besök på kurhemmet, här med min mormor som då var 4 år.

Vad gör väl det om hundra år? finns som ett uttryck. Jag ska aldrig mer säga så.
För jo, det gör något, det som har hänt också för ett hundra år sedan. Minnena lever kvar på olika sätt, olika tolkade, olika minnesbilder finns.