Så drar veckan igång. Många möten. Lönesamtal. Och träffa nya chefen. Och prata om min utbildning jag sökt till och om det finns chans till att jobba in tid på något sätt. Och om det går att vara borta fem veckor varje år. Det hoppas jag verkligen. Vad ska jag annars göra med mitt liv? Och att byta jobb igen, står inte på dagordningen.
Helst ville jag hitta en sponsor. Det skulle lösa många problem med det ekonomiska. Kanske kommer jag inte ens in på skolan heller. Det vet jag inte än. Då gäller det att stå kvar med fötterna på jorden och bara stå. Inte falla. Men andas. Att andas är viktigt. Jag glömmer det ibland.
Just idag vet jag inte så mycket om min framtid, om min väg går dit, dit eller dit. Eller finns det kanske en fjärde, en femte väg som jag inte känner till? Antagligen. Jag vet bara att mitt liv inte är andras liv. Mitt liv är inte heller länge fyllt av äktenskap, barn, villa och en yttre stabilitet, som det var förr. Livet har förändrats radikalt.
Den spänningen som jag kan känna av, med diktboken som ska ges ut, med alla beslut som ska tas av olika slag, får balans på sätt och vis av att gå till jobbet. Där har jag det oftast bra i en vardag. Jag behöver ha det bra där. Jag tror inte att jag förstår riktigt vad jag har gett mig in i. Det återstår att se.