Idag är det 168 år sedan farmorsmor Margareta Kristina föddes, 100 år före mig. Hennes elfte och sista barn, min farmor, föddes år 1899. Då var hon 44 år.
Precis som med min mormorsmor Christine Hermine, född 1862, dog hennes första man och hon gifte om sig med en man, också söderifrån, som tog på sig fadersrollen för de faderslösa. Christine födde fjorton barn, det sista 1907 vid 44 års ålder även hon, min mormor var det trettonde 1905. Det fjortonde barnet levde bara 15 dagar. Både min farmor och mormor växer upp som de sista överlevande barnen, lillasystrar.
Märkligt med dessa likheter jag finner. Utan dessa sista födda barn hade inte jag funnits. Men det hade jag ju inte heller vetat om då. ❤️❤️❤️
Heder åt dessa män Jonas Oskar och Christian August Friedrich som tog på sig fadersrollen för de faderslösa barnen. Heder åt dessa kvinnor Margareta Kristina och Christine Hermine som födde barn efter barn. De fick alla dessutom bära sorgen över så många barn som bara fick leva en kort tid.
Tack för att du sprider ljus över våra släktingmödrars hårda liv, Dana. Jag som inte har några barn kan ju inte riktigt förstå vad de har utstått, mycket kärlek får man ändå hoppas att de fick från alla överlevande barn!
Tack själv för att du läste och kommenterade! Det där med kärlek är en komplicerad fråga. Kärlek uttrycktes nog inte verbalt, som nu. Invecklade relationer fanns nog både då och nu. Alla har inte förmåga till kärleksfulla relationer av olika anledningar, både från föräldrar och barn. Att föräldrar sörjde sina döda barn tror jag alldeles säkert, också papporna som nog fick ta det mer praktiska i det hela. Av alla fyra papporna, var det tre som dog före sina fruar. En genom självmord. Endast en överlevde sin fru och det var Jonas Oskar. Han var inte så himla snäll alltid, vad jag vet. Både han och Christian lämnade sina familjer i unga år och begav sig norrut. Vad som triggade det kan jag bara gissa. Bra för oss. Vi finns. Egentligen är nog allt en slump.