Idag var jag och handlade en pion på en trädgårdsaffär, vad såna nu heter, det har jag glömt. Det var så länge sedan sist jag var där. Jag trodde först att alla skulle titta och peka på mig och säga: ”Vad gör hon här? Hon har ju ingen trädgård kvar! Här får inte såna vara!” Sen lugnade jag mig och insåg att det inte syns utanpå, jag behöver inte säga att jag har en rabatt utanför huset som ska bli fin så småningom. Jag köpte en vanlig vit, doftande pion. Den kommer inte blomma i år. Kanske nästa år då.
I rabatten har min kinesiska ros knoppar, som skiftar i gult, i smala strimmor, svagt anandes. Bra att den blommar tidigt, innan skolan slutar.
Som en mors dags-present fick jag ett uppgraderat wordpress. Det var fint! Så fick jag ett leende idag i alla fall. Och en vän ringde och vi pratade hyggligt bra.
Sen blev jag ledsen, lagom till kvällen. Jag påminns om så mycket som jag inte längre har. Jag saknar det så oändligt. Jag tror aldrig jag kommer bli riktigt glad igen. Jag gömmer mig. Jag visar mig inte. Inte hela mitt riktiga jag. En del av mig bygger en mur, ett skydd, som både håller ute och stänger in.
För några veckor sedan satt jag som en olycklig fågel i ett träd. Så sågades grenen jag satt på av. Flög jag iväg då? Nej, jag föll överrumplad, överraskad och pladask ner. Jag kan inte flyga längre. Jag har blivit tung och klumpig. Jag vill inte mycket. Och det jag hade då, finns inte nu. Så här trist är jag ikväll.
När jag var ensam de åren kände jag mig alldeles väldigt övergiven just på söndagarna. Det var skönt när man kunde gå på jobbet igen. Men jag tror att jag har skrivit till dig om det förut.
Numera är det ju just söndagarna som är som mest innehållsrika för mig och MM. Det är ju då jag har gudstjänsterna i kyrkan – vilket för det mesta innebär att man träffar snälla och trevliga människor och kanske får en kaffestund med lite småprat efteråt om det vill sig väl.
Nej, det har inte särskilt med söndagar att göra. Bra att du har det bra med din MM och allt.