På sista tiden har jag blivit avvisad, inte bara en gång, utan två. Det är hårt. Det gör att jag behöver fundera på min framtid på ett mer aktivt sätt igen.
Tack vare goda vänner som fanns när jag behövde dem, har jag kunnat bearbeta i alla fall det ena avvisandet. Och tack vare dem, har jag funnit ett spår som är värt att följa upp.
Jag undrar nu, var det så här det kändes att bli kär? Pirrigt och spännande? Osäkert och nyfiket? Utan tålamod att vänta på att mötas och få se, nosa på och röra vid den andre?
Jag tror jag har blivit kär.
Nej, inte i någon ny man.
Inte i något nytt djur heller.
Men i något annat. Ett alternativ. En möjlig mening. Får se om det kan bli något mellan oss.
Oavsett vad som händer, så ska jag ha sommarlov, åka på sommarkurs och, så gott jag förmår, ha det bra. Längtar och saknar gör jag säkert också. Det är inget nytt alls.

Och dessutom… Micke är hemma hos mig nu, solen skiner, cykeln är lagad och ska hämtas, det blir långpromenad dit med Mike, vi ska handla med, det är bara fyra dagar kvar att jobba, ska börja packa idag, tja, vad mer kan jag önska just idag? Bara en sak. Och det får jag se mig om i månen efter.