Vanliga ord hos mig den här sommaren: Ja för fan!
Omväxlande: Ja fy fan!
Och ibland uppgivet: Ja fan…
Tja, det säger något om den svarta sidan av den här sommaren. Inte den ljusa, varma, sköna sommaren med härliga bad och långa sandstränder och danskan runtomkring, som också finns eller fanns eller mitt fina hus.
Nej, det här är en del av min arga sommar. Den som hjälper mig att såga ner döda rönngrenar. Som ger mig styrka att dra ner grenarna och stammarna ur trädet. Eller som håller mig energilös utan lust att göra något vettigt alls, fast jag vet att jag mår bättre om jag gör något. Fan-orden kommer när som helst ur munnen på mig. De bara finns i mig.
Saker omkring mig går sönder, precis som jag har gått sönder, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Datorns lock och ena gångjärn krasar sönder, datorns batteri bråkar, startmotorn på bilen vill inte alltid. I kroppen svullnar foten upp och gör ont, tänder går sönder, leder värker och hjärtat med. Jag tycker jag skulle må bättre med tiden, men nej, inte än. Jag är fortfarande trist och olycklig. Ja fy fan…