Jag går hem tidigare idag. Har gjort det jag måste göra där. Allt är ändå inte klart. Orkar inte mera. Kryper ner i sängen med en missbelåten deppig min och mår inte alls bra. Varje gång jag öppnat munnen idag, känns det som om jag har gnällt. Det stämmer inte helt, men känslan är sån. Och jag har gnällt också.
Kisse slickar mig på armen, det känns skönt med en sån påtaglig tröst och närhet idag, som om han bryr sig om mig då, fast det egentligen kanske är salt eller nåt han vill komma åt.
Äntligen, i morgon, ska jag till tandläkaren och borra upp tanden för tredje gången. Äntligen? Det är väl inte rätt ord att använda kanske. Men alla dagar som går, känns som ett äntligen.
Nu är det äntligen september. Och allt som blir till det bättre, har ett äntligen i sig. Jag önskar mig hela tiden framåt i tiden, varje gång jag börjar tänka. Nuet är inte alltid så himla roligt och skönt att vara i. Tanken på morgondagen och framtiden känns oftast bättre. Nu drar jag täcket över huvudet och drömmer mig bort, till bättre tider.
Jag är så naiv. Jag tror de tiderna kommer, sen.