Den här dikten skrev jag i våras. Sen tappade jag bort den. Nu har jag återfunnit den och gjort om den lite. Den är kanske inte riktigt klar, jag ändrar i den fortfarande, men den duger som den är, för mig. Som jag själv ändrar på mig och duger som jag är, för mig.

I WISH…      (-YOU WISH!)
Jag önskar att intervjun var över.
Jag önskar att jag inte hade behövt gå den vägen.
Och jag önskar du hade varit här och talat lugnande till mig.

Jag önskar att mitt liv hade varit annorlunda.
Jag önskar jag var både mer av mig och på samma gång också mindre.
Och jag önskar du hade blivit djupt och oåterkalleligt kär i mig, så som jag blev kär i dig.

Jag önskar jag hade fått göra allt för dig.
Jag önskar jag hade blivit älskad av dig.
Och jag önskar jag hade fått älska med dig igen och igen och igen.

Jag önskar du hade velat ta emot den kärlek jag har till dig.
Jag önskar jag hade fått sköta om din trädgård.
Och jag önskar jag hade fått gå där naken, utan att dölja den jag är.

Jag önskar jag var de tusentals instrumenten som du lyssnar och spelar på.
Det hade räckt om jag var ett enda och helt instrument.
Jag är trasig och musiken i mig har tystnat.