Idag fick jag ett julkort. Det var från en gammal, long time no see-vän. Jag blev så himla glad att få det kortet. Och så med stor förvåning ser jag att du, ja just du, har hittat hit och läser vad jag skriver! Jag är utan ord. Speechless! I huvudet flyger engelska orden fritt nu. Du läste engelska och jag blev så intresserad av det och inspirerad att jag t o m vill översätta ”Dibs, in search of self. ” Fast jag upptäckte rätt snart att den redan var översatt. Och du tog hem Hair-skivan på svenska. Och Jan Johanssons Musik genom fyra sekler. Ja, du har betytt en hel del bra saker för mig i min ungdom. Du var som en storebror kan man kanske säga. Och du bjöd mig på en fin middag en gång. Det är kanske dags att jag får återgälda den! Vi har säkert en hel del att prata om öga mot öga. Vem ringer först?
Och vilka fler läser min sida? Jag vet att många gör sökningar på selektiv mutism och hittar hit. Jag ska göra något med det om ett tag. Selektiv mutism brer ut sig som en farsot bland yngre barn tror jag ibland. Kanske bland oss vuxna med?
Några jag känner läser sidan ofta. En på jobbet. De flesta jag känner och de andra på jobbet läser den inte. De får väl nog av mig i det riktiga livet. Ha ha ha! Ett par inom den nära familjen är trogna läsare. Men de flesta känner jag inte. Ni känner mig något, för några återkommer. Och jag har ingen aning om vilka ni är! Det är riktigt spännande!
Så varför skriver jag? Varför gör så många det idag? Nej, jag har inga svar riktigt på det. Bloggandet ligger så rätt i tiden. Det är ett sätt att bearbeta mina tankar. Sortera. Utveckla mitt skrivande. Beroendeframkallande, ja! Ett annat sätt att kommunicera. Oftast envägs och ibland faktiskt med svar. Kanske jag utvecklar en social fobi här? För att slippa gå ut och träffa andra människor? Ja, det har jag faktiskt tänkt. Mest av allt för att jag gillar att skriva.
En fråga väcker en annan:
Varför läser du det jag skriver? Vågar du svara på det? Jag blir nyfiken nu! Du behöver inte lämna epostadress i kommentaren. Du kan skriva en signatur bara.
danajergefelt.com
gestaltterapeut, skrivare, sångare, diktare, tidigare tal/specialpedagog
Jag kommer hit och läser ibland när jag har tid för att jag är nyfiken 🙂 och tycker det är roligt att läsa andras texter.
Kanske det ger lite perspektiv på det som händer eller inte händer i mitt eget liv..
Jag sökte om selektiv mutism.
Har en dotter som har det, hon var på bup förra året och en psykolog med någon formell behörighet att sätta neuropsykiatriska diagnoser (hon hade den den behörigheten, efter en neuropsyk.. nåt.). Jo hon sa att det finns ingen psykiatrisk diagnos etc att sätta på henne. Hon kunde inte se annat, än att hennes tysthet kopplar till hennes personlighet, ”hon bara är så”, där hon i övrigt inte ser något tecken alls på social ”fobi” mm, tvärtom. Å andra sidan, hur har det blivit så isåfall, med tysthet med okända?
Det viktigaste är kanske att tänka vad man ska göra. Och på skolan har det förr närmast rått en nivå av att ”vi måste se vad för stöd vi ska ge, stöd stöd stöd, utreda, utreda. ” Trots ickediagnos från bups sida började klättra-på-vägg-vi-måste-göra-nåt-beteendet igen, från skolans sida. Men min kontakt på bup har sagt att deras slutord är i suverän position. Att utifrån hur hon är, enligt bup, kommer att börja tala efterhand, finns inga som helst andra symptom i beteendet som skulle koppla till fobier eller andra diagnoser, inte ens under nivåer som behövs för att sätta diagnos.
Det bästa tror jag är att skapa så bra grundsituationer som möjlighet som möjligt.
Förresten, vill du skriva till mig? Jag angav ju epostadressen? Någon fråga skulle jag vilja ställa, mer än vad jag lägger ut här.