Astrids Erik är i Phuket med sina kompisar och föräldrar. De är ok allihopa.
Julfriden får sig en törn. Nej, en ordentlig smäll! Man kan inte ta något för givet. Naturen är starkare än människan. Vi människor är egentligen så sköra.
Marias ord, en eskimåisk dikt som hon skrev i gästboken är sannare än någonsin – glädje att vara vid liv, att se solen gå upp, se fullmånen lysa i dag, att ha det bra.

Ändå finns det bara en sak som är stor,
en enda:
att i gryningen se
hur dagen kommer
hur dagen tänds därute
hur ljuset fyller världen.

Jag har sorg mitt i tacksamheten över att leva – en av mammas äldsta vänner, Ulla som sett mig och mina syskon växa upp, Ulla, vars barn jag satt barnvakt till så ofta, Ulla som alltid var så glad och lyssnande, en del av mina rötter, har dött strax före jul. Jag orkar inte riktigt känna efter – men jo, jag är ledsen. Vi är ledsna alla. Och tänker på hennes barn såklart.

I julmässan lyssnade jag på denna bön:
”Gud, i nattens mörker överlämnar vi oss och vår värld i dina händer och ber:
När tvivlets mörker omger oss – hjälp oss att tända trons ljus.
När förtvivlans mörker omger oss – hjälp oss att tända hoppets ljus.
När likgiltighetens mörker omger oss – hjälp oss att tända kärlekens ljus.”

Vi behöver tröst. Vi behöver sörja. Vi behöver leva med det som är.