Vad finns att skriva om när nyheterna om levande, döda och skadade fyller våra dagar?
Jag börjar tänka på hur det blir att komma tillbaka till skolan. Kommer någon fattas? Är min arbetskamrat och hennes familj och släkt välbehållna? Hann de åka? Vem känner någon som varit där mitt i förödelsen? Vilka har varit där förut och känner igen sig på bilderna vi får se? Alla som behöver prata och behöver stöd. Jag insåg i går natt att jag är med i skolans kristeam. Hur har jag fått förbereda mig på den uppgiften? Kommer jag att klara det? Många frågor finns det.
Allt blir så trivialt. Och ändå är det viktigt att hålla fast vid det med. Det är livet som fortsätter parallellt med det som stannat. Jag tycker å ena sidan att jag är löjlig som vill spela gitarr och sjunga och gå i affären, men å andra sidan så är det ett sätt att orka med alla dessa nedslående nyheter. Och så vill jag höra det som är bra, att hjälpen kommer igång, att folk hittar varandra, att otroligt många människor utan förberedelser för sånt här har velat hjälpa till. Att pengar strömmar in till hjälporganisationerna. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!
Vi är i Norrland. Vi tar det lugnt. Det är en absurd tillvaro på sitt sätt. Från att se verkligheten – till att fly den:
tv – flodvågsnyheter, tv – deckare, tidningar – hemska bilder, tidningar – serierna, träffa folk – prata om vad som har hänt, träffa folk och önska varandra ett gott nytt år.