”När jag kommer till mitt lilla hus, då är jag ensam om natten.
Då tänder jag mitt lilla ljus, då har jag ingen mer än katten.”
Astrid Lindgren skrev så i sången som Lotta på Bråkmakargatan sjöng när hon flyttade till tant Bergs vind. Jag såg Lotta på tv nyss.
Jag läste den boken när jag var liten och ville också vara en Lotta på Bråkmakargatan, Tänk att jag blev det till slut! Jag har mitt hus, jag är ensam om natten, jag tänder mitt lilla ljus och har ingen mer än katten. Jag klippte också sönder en stickad tröja när jag var liten. Jag älskar att möbla här. Jag har kaminen, ved och värme. Men ingen kommer och säger godnatt. Ingen kommer med mat. Jag är som tur var inget barn längre, även om jag ibland kan känna mig liten. Särskilt när jag längtar.
Tänk att jag har ett eget hus! Här kan jag göra vad jag vill! I morgon ska det byggas ett golv om allt går som det är tänkt. Men inget är säkert i den här världen. Inget. DET är säkert. Hm…
Så vackra höstbilder och så välskött huset ser ut. Förstår att du längtar dit efter allt jäkt i storstan.
Den här sidan av huset har bytt fasad förra sommaren. Andra sidan av huset är helt ful. Mycket är fint och bra. Jag ska fortsätta att renovera det bit för bit. Källaren är kvar bl a. Den är helt läskig.
Det är roligt att se mina blommor här. De är minnen från tid som flytt och här får de skapa nya minnen.