Jag märker att det inte finns lika mycket tid till att tänka ut vad jag ska skriva här. Kan det vara så att det bara finns ett visst mått av kreativt tänkande under en dag? Det är ju så att det tar tid att jobba. Och ork. Och kreativiteten behöver jag på jobbet. Så kommer jag hem och orkar mest bara vara och se fram emot nästa jobbdag. Inga lektioner planerar sig själv. Till och med en oplanerad lektion behöver planeras. Jag menar att alltid behöva ha saker i bakfickan, att vara inställd på att ha en viss lektion och snabbt tänka om utan att eleverna märker något av det.
Idag blev jag dessutom så himla glad, jag märker att det ger mig energi. En elev kom och var så glad, hon hade lärt sig att säga fyra och fem med ett hyfsat fint f-ljud. Det har vi hållit på med hela hösten. Eleven hade sedan övat mer under jullovet. Det som är så naturligt och enkelt för de flesta, tar tid och kraft att lära sig för några. Men glädjen, glädjen att kunna! Den smittar! Och ger energi! Och genast finns en hel arsenal av roliga saker för att öka mängden ord som har f-ljud i sig, ihop med andra ljud som eleven kan redan, sånger och ramsor och meningar. Att säga ”fat” är för svårt, men ”fågel” går bra.
Sedan är det tid för eftertanke och reflektion (är det samma sak?) och tid att känna glädjen över att även små steg leder framåt. Det stämmer verkligen att delad glädje är dubbel glädje.
Mina behov av att vara skapande får vänta, till helgen, till nästa lov eller till sommaren eller tills man blir pensionerad eller… Nej, nej, nej, så kan jag bara inte tänka. För rätt vad det är, finns ingen tid alls. Bäst att passa på NU medan jag är varm, lustfylld och igång! Det finns bara detta nu.