Idag var jag på begravning. Min mammas bästa vän, en av de som såg mig växa upp, dog nu i december. Hon var en av de goda människorna som fanns runt omkring mig. Hon fanns där jag bodde, hon fanns i tillvaron, umgicks med min familj och hon fanns i skolan var och varannan vecka.
Jag fick det stora ansvaret i tidig ålder att vara barnvakt åt hennes barn när de ville ut och träffa vänner på helgerna. Barnen sov mest vill jag minnas.
Jag har aldrig som vuxen känt mig som liten i hennes sällskap, utan vi pratade så självklart, som från en vuxen till en annan. Hon var alltid glad och lyssnande. Hon kunde liksom pyssla om en och ge av sin tid. I dödsannonsen stod följande vackra rader som hon skrivit:

När en Mamma dör
finns hon i solen
och månen
och lyser för sina barn