Jag känner mig alldeles spänd och känner att kroppen går upp i varv. Jag vet varför och det är en obehaglig känsla, samtidigt som jag vet att kroppen hjälper mig att klara av det som är framför mig. Jag behöver både kraft, inspiration och ett ”jävlar anamma” för att klara denna utmaning. Den går inte bara att skratta bort eller förminska till att ”det är väl en baggis”. Jag känner mig också ödmjuk inför uppgiften som är framför mig. Den kräver både skicklighet och erfarenhet och det måste bli ett tillräckligt bra resultat. Jag ser en målbild framför mig, hur det blir efteråt och jag kan se hur nöjd jag är då. Jag känner att jag och mitt namn är som ett, Dana – att skapa, forma, gestalta. Ta nu ett steg i taget, säger jag till mig själv. En del ser vägen som det viktiga, som R. Broberg sjunger: ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Som livet då… Här är det målet som är allt. På sätt och vis önskar jag att allt ska vara över redan – jag brukar vara så skakis medan jag håller på – jag ska påbörja kaklingen i duschrummet ovanför handfatet idag.