Ny månad och vår. Äntligen vår. Min vår. Konstigt med två personliga pronomen i samma mening, utan att det låter fel.
Långsam morgon. Jag kommer inte upp så att säga. Eller jag går upp, gör något och hamnar sedan i sängen igen. Har sovit lite, men är ändå inte trött, än. Såg klart på filmen ”En geishas memoarer” i morse. Vacker. Sorglig. Om att längta och att inte helt acceptera sitt öde. Jag känner igen mig. Det var några ord på slutet som jag fäste mig vid:

”Hjärtat dör en långsam död. Det tappar varje förhoppning, som löv som faller, tills det inte finns några kvar. Inga förhoppningar. Inget återstår. Hon målar sitt ansikte för att dölja sitt ansikte. Hennes ögon är djupa vatten. En geisha ska inte vilja. En geisha ska inte känna. Geishan är en konstnär i en värld av luft. Hon dansar. Hon sjunger. Hon underhåller dig. Allt du kan önska. Allt annat är skuggor. Allt annat är fördolt.”

Antagligen flyr jag ifrån mina sysslor med att ligga kvar här i sängen. Det är en riktig D-dag:
Disken. Deklarationen. Dammsugningen. Dattlådan.
Nu kommer Demonstrationståget förbi. Härligt med det. Som i gamla tider. Fast idag får jag sjunga: Upp till kamp emot Dvalan!