Här är början på en sång jag skrev när jag var i Skagen i påskas. Jag bodde i Svenska sjömanskyrkan där, i rummet som jag har bott i flera gånger tidigare. Orden och melodin bara kom, som ett flöde under en timmes tid högst. Jag hade en liten fickbandspelare med mig, så jag kunde minnas melodin på den och lyssna på den om och om igen tills den kändes klar. Det var en häftig upplevelse att bara låta orden komma.
”Danas sång” heter den, och handlar om tro, hopp och något mer.

Min vandring här på stranden
tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig,
i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår
från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte,
Gud är med mig varje dag.

Vart leder stegen?
Vart ska jag gå?
Ser inte framåt än…
Är vilse i livet – har tappat riktningen
och ändå är jag hemma här!