Det regnar ute just nu. Sen kanske det blir sol igen. Allt skiftar.
Läser om gestaltterapins rötter. Min uppmärksamhet skiftar också. Fram och tillbaka. Är uppmärksam på det, på mig. Och så får det vara.
Jag både längtar till nästa gestaltkursomgång och inte. Hur kommer det bli? Vad får jag vara med om? Kommer jag förändra mig? Något har redan hänt, men jag kan inte sätta fingret på det riktigt.
Och i morse, på väg nerför trappan, märkte jag att något också har hänt med min kropp. Istället för denna stela kropp som har ont, gick jag ner utan svårighet och rörde mig som jag inte rört mig på lång tid. Är det tack vare nya medicinen? Undrar om det kommer vara så en gång till? Det kanske bara var en inbillning? Jag kan inte riktigt tro på det. Återigen denna vaga känsla av förändring. Jag brukar tänka om mänskliga beteenden och skeenden:
En gång är ingen gång. Två gånger… hm… då kan det vara något. Tre gånger kan det vara ett mönster.
Så nu väntar jag på tecken av en tredje förändring. Kan det vara något med förändringar i köket? Flyttade in kylskåpet mer mot hörnet. Flyttade bort saker som stör. Kastade gardiner som gjort sitt. Yttre förändringar, som tecken på inre förändringar. Möjligen. Kanske. Jag vill inte ta ut något i förskott märker jag. Det är väl heller inte subtila saker som sker, utan revolutionerande saker. Om det stämmer. Först regn. Sedan sol. Fantastiska skiften. Inget subtilt alls.