Medan jag sitter och njuter irländsk folkmusik från gamla tider i mitt liv, funderar jag på om jag någonsin kommer att kunna dela det här huset med någon, i sorg och glädje, oro och ro. Jag undrar jag…
Jag sitter i takrummet och tittar ut på nejderna omkring. Lägger patiens som oftast inte går ut. Dricker te. Har det bra i vetskap om att avloppet är fixat ute. Nu har jag jord som ska bli gräsmatta igen och en kulle som kan planteras med något annat än gräs, vad? Hm… Jag är fri att hitta på något där. Bara det inte har djupa rötter. Inga träd och buskar.
Och i morgon, bäst av allt kommer mina barn hit. De ska passa kisse och huset. Innan dess har jag resten av måndagslistan att ordna med. Och packa, till kursvecka i Danmark.
Om någon vill träffa mig mellan tågbyten i Stockholm på onsdag, så går det bra. Förutsatt att tåget kommer in i tid, annars blir det jäktigt. Det blir konstigt att bara byta tåg hemma så där. En anhalt på vägen söderut. Kanske är det så allt är, anhalter på vägen fram. Visst. Vi möts och vi skils. Nej, jag är inget bra på att skiljas. Jag vill hålla fast och hålla kvar, i alla fall en del människor och saker.
Holken i hängbjörken, är bebodd av flugsnappare i år. Det tycker jag om, fåglar. Jag är som en stannfågel. Jag var kär i en flyttfågel. Såna fåglar går aldrig att förena.