Sitter på tåget ner till Stockholm, där jag ska byta tåg och fortsätta ner till Danmark och gestaltutbildningen. Kunde inte titta ut, för sätet var placerat vid en vägg, mellan fönstren. Bakom mig satt en tant som pratar i mobilen mest. Jag bytte plats och har nu två platser i solen att bre ut mig på. Skönt. Mobiltanten sitter bredvid nu på andra sidan. Nå, det kan jag nog klara. Bättre att kunna se henne prata, än att ha hennes röst i nacken. Jag får väl se till att låta jag med, istället för att bli irriterad på henne. Och ta tillfället i akt att tjuvlyssna med. Hon ber andra om olika tjänster i alla samtal. Jag kan öva mig på att byta fokus här.
Konstigt att åka söderut på kurs mitt i sommaren. Jag är orolig och då är väl något på gång. Bättre orolig än ko-lugn.
I öronen lyssnar jag på blandad kompott, klassiskt, danskt, ABBA, Beatles och annat. Hellre min egen musik i öronen än andras.
Bettskenan ligger kvar hemma. Den passar inte efter sista tandläkarbesöket. Klarar jag mig utan den i tio dagar?
Jag är på väg. På väg. Väg.
Min väg. Den väg jag har valt för det kommande året i alla fall. Mitt sällskap på vägen är mina kurskamrater och lärare. Jag är nog mest orolig för att möta dem igen. Och kommer jag ihåg danskan? Kommer jag fram ordentligt? Framtidsoro. Närhetsoro. Duger-jag-som jag är?-oro. Duger-de?-oro. Närhet och gränser. Känslor och djup. Eller avstånd, yta och avstängdhet.

Dagens hjerteblad skriver paradoxen:

Kære Dana
Accepter dine dårlige/negative sider. De er også en del af dig.
Erkend at du ind imellem sikkert kan være rædselsfuld eller umulig.
Og accepter dig selv som du er lige nu.
Kærlig hilsen
din hjerteven