Jag var på jobbet idag. Vantrivseln i mitt rum jag har där är så stor, att jag bara med stor viljekraft går in dit. Rummet är som en skoask med fönster högt uppe i taknivån. Lyhört, som om det vore pappersväggar. Instängt, så min klaustrofobi vaknar. Saker som står i vägen utanför i en liten instängd korridor, dörrar som måste stängas och skjutdörr som måste öppnas ofta varje dag, för andra stänger till den. Usch! Så nu är det flyttdags igen… Jag har ju vanan inne nu. Jag ska få använda ett annat rum under min sista tid där, två månader kvar. Skönt! Och nu hivar jag bara upp sakerna i hyllorna, torkar inte av något. Hänger upp något över de värsta fläckarna på väggarna. Jag är inte noga som jag brukar vara och orkar inte tänka på att rummet ska vara vackert att komma till. Kanske kommer lusten senare. Nu är jag bara glad att slippa det andra rummet, allt annat känns som himmelriket!