Jag är trött men somnar inte. Klockan är strax två. Och igår natt sov jag bara fem timmar. Det känns som om det är en natt att vara uppe att vaka i. Att vaka i Guds öppna hand, som det stod i Rumis dikt. Eller att man ska vara vaken när ens älskade är här. Det skrev både Rumi och Tove Ditlevsen om. Tove skrev i en dikt att man ångrade sig om man sov bort ens i bara några få minuter, istället för att titta på sin älskade medan han sov. Men… jag har inte min älskade här. Jag har ingen älskade alls. Jag är ensam. Eller med min egen själs älskade då. Det får rosen symbolisera här nu då.
Jag vill inte sova. Jag vill bara skriva. Jag håller på med min första litteraturuppgift på den nya kursen. Jag tycker om att känna detta flöde av ord. Det är så lätt att skriva. Jag känner mig så nöjd. Kanske kan lite chokladmjölk och en bulle bädda ner sig i magen på mig och göra mig tung, så att jag somnar. Jag får se.