Och däremellan faller jag hårt och smärtsamt ner i bekymrens och besvikelsernas träsk. Där vill jag ju inte vara. Där får jag stå ut att vara.
Långsamt, lite i taget häver jag mig uppåt. Jag har ju min riktning att följa och mitt hjärtas röst skriker till mig att hålla ut ett tag till.
Jag tror mycket. Jag bara måste tro. Det är det enda jag har att hålla mig till. Den enda vägen.