Ångesten är stor och jag måste stå ut med allt som är. Jag åker till Köpenhamn över helgen på kurs. Min lilla katt är hemma med min kära kattvakt. Det är jag så tacksam för att han har det bra i alla fall. Eller är han verkligen pigg och kry? En liten varningsklocka ringer i mig.
Varningsklockor. Intuition. Verkliga varningar eller i fantasin? Jag vet inte. Här är något jag behöver utveckla, en bättre känsla för vad som stämmer eller inte. Jag vill ju inte alltid lyssna efter varningsklockor. I så fall skulle jag inte våga göra något alls. Och innan något har skett, så finns det ju inte. Rent fenomenologiskt. Som gestalt är. Eller handlar det om att uppfatta de små signalerna som finns där, knappt synliga, kanske förträngda och omedvetna? Jo, så kan det gott vara. Visst.
Min bok, min upplevelse, det känns som det jag varit med om fortfarande är förenat med smärta. Och jag som trodde jag skulle bli så glad och nöjd… ha! Icke! Jakten på glädje och någon inre tillfredsställelse fortsätter!