Nu har böckerna kommit tillbaka och ser ut i stort sett som de skulle ha gjort från början. Mina böcker. Min vision. Mitt skapande.
Jag är inte euforisk. Jag är inte sprudlande. Jag är inte i fas med mig själv än. Jag har en känsla av overklighet. Inte så konstigt kanske, jag har aldrig förut varit med om något liknande.
Mina böcker ligger som smycken på mitt skrivbord i vardagsrummet. Visst har jag en glädje i mig. En försiktig sån. Ett mål är avklarat, ett steg till taget. En fas slutar och en annan börjar. Mitt livs kärleksdikter är ute i offentligheten. Tur att jag har vant mig vid att synas på nätet. Men vad framtiden kommer med, det vet ingen.