För 23 år sedan började jag läsa enstaka kurser på Lärarhögskolan. Det blev början till en rad utbildningar och kurser som har resulterat i att jag numera kan titulera mig som fil kand i specialpedagogik. Och nu har jag fått papper på detta också. Det är en märklig känsla att se mitt namn på dessa papper. Jag hade egentligen ingen aning om att det fanns något sådant att hämta ut. Det var en kollega som tipsade mig. Det blev också en drivkraft för mig att läsa klart den sista kursen som var väldigt tungrodd.
Nu ska jag sätta upp en kopia av examensbeviset på väggen. Där ska jag påminna mig själv om att jag gjort något som jag inte hade en aning om under resans gång. Och när jag blir äldre och tappat minnet så kan jag bli påmind om detta om och om igen.
Har jag då blivit så bra som det kan tyckas vara att vara förunnad att ha denna titel? Tja! Inte vet jag. Jag har mina kunskaper ihop med okunskap precis som alla andra har. Något måste jag ha presterat ändå, tänker jag. Men det viktigaste finns inte att läsa på ett papper. Det är inte ett betyg att sätta upp för att visa att jag kan allt. Det är inte heller något bevis för att jag skulle vara en bättre människa än andra. Men för mig är det ett bevis på att jag jobbar på och har en vilja till att veta mer. Det finns alltid mer att lära sig. Ta ett steg i taget och du kan komma någonstans – trots att du inte vet vart stegen leder dig!