När jag reste hem från västkusten förra veckan, i mörker och regn, hade jag känslan av att vara i en svart tunnel. Det fanns bara en väg och den gick framåt, obevekligt och hårt, utan chans att se varken bakåt eller åt sidorna och om jag inte körde på skulle jag fastna i ett ingenting och aldrig komma hem.
När jag körde hit var det också delvis mörkt, ett annorlunda mörker, visserligen mörkt men med en kontakt uppåt, jag kunde ana himlen och stjärnorna och ljus från andra bilar bländade mig tidvis.
Nu är det november. Är det också som en mörk tunnel månne? Jag hörde på radion andras tankar om månaden, som en plågsam tid som bara måste uthärdas, helst under ett tjockt täcke. De bestämde att november skulle bli till en festmånad istället, där man skulle bjuda in varandra till middagar för att liva upp sig och varandra.
Jag vet inte hur årets november kommer kännas och bli. Kanske som alla dessa bilder. Mörk? Ja. Regnig? Troligen. Kall? Tja… Stjärnklar? Förhoppningsvis. Ljuspunkter? I alla fall två-tre än så länge. Jag hoppas på fler. Svåra tider blir det också. Några stycken att vara i, vet jag om redan nu. Håll ut! Håll om!