Skönt att dagen gick, intensiv och rolig som vanligt… ja faktiskt är de flesta dagarna på jobbet glada. En elev som jag bara träffat på språksamlingar en gång i veckan förra året, men inte träffat enskilt hos mig, men som jag har en särskild relation till ändå, hade jag ett roligt replikskifte med. Hon klär på sig ytterkläderna och taxichauffören står strax bakom och väntar.

– Ska du gå hem nu?
– Ja, vad trodde du!!!!! (glad-vresigt-starkt)
– Nästa gång jag äter samma tid som du, vet du var jag ska sitta då? (säger jag med samma tryck i rösten som hon har)
– Ja, bredvid mig. ÄNG-KLIGEN!!!

När jag satte mig vid matbordet bredvid hennes igår, slängde hon ett riskorn i håret på mig. Det var ett sätt att säga: Jag saknar dig och dumma dig som inte sätter dig hos mig och här får du för det! Se mig!
Såna barn rör vid mitt hjärta. Kära, underbara, söta, vilda. Och när hon grät i fredags – hon brukar inte gråta ofta, och jag gick lite stressad över gården, kunde inte bara gå förbi henne, våra blickar möttes och jag satte mig framför henne och frågade: får jag krama dig? Och jag fick. Sen tog det fem sekunder. Det gick som en våg genom henne, hon blev stark och klar och reste sig och sen var det bra. Då kunde hon gå med sin lärare, till mellis. Hon vände med känslorna, som en pannkaka. Läraren som stått där länge och tröstat och pratat och som jag inte kollade av med först, undrade vad som hände. Jag undrade också vad som hände. Kanske får vi inga svar på det.
Kära barn, tack för att jag får vara där med dig, jag är förundrad, tacksam och glad.
Jag ser dig. Du ser mig. Det är vad möten handlar om.